Jag gillar inte att städa. Verkligen inte. Det är tråkigt och jag hade mycket hellre gjort något annat med min tid. Ändå måste det göras och lika mycket som jag ogillar att städa gillar jag att ha det städat omkring mig. En omöjlig ekvation, jag vet. (Ja, om man inte anställer en husa eller butler då.)

Min vän Lotta beskrev just det tillståndet på ett klockrent sätt när hon pratade om hennes och hennes sambos städvanor. ”Vi är lata pedanter”, sa hon och så pratade vi ett varv till om det omöjliga i att få något vettigt gjort, att hela tiden bli avbruten och att aldrig lyckas få till de där rutinerna och ordningen som man drömmer om. Att alltid känna sig otillräcklig.

När jag städar kryddar jag dessutom hela proceduren med ett stort mått av självförakt. Det gör ju inte det hela roligare. Jag går där och plockar och torkar och suckar och stånkar och fattar inte hur jag lyckas. Hur jag misslyckas. Hur kan det ligga en stor hög med kläder bredvid sängen igen när jag lovat mig själv att inte lägga några kläder där? Eller på golvet i klädkammaren, eller på något annat golv heller för den delen. Varför är utrymmet bredvid värmepumpen i tvättstugan fullt med väskor, målarkläder och stövlar när jag städade rent där för bara några veckor sedan och vi verkligen inte målat något eller använt stövlar sedan dess? Var är kontrollen till TV:n på ovanvåningen? Är det bara mina ungar som lyckas trolla bort kontroller, DVD-skivor och nycklar så effektivt? Ja det är det säkert och det är bara min man som använder tre rum i huset som dressingroom så att det ligger jeans, skjortor och pikétröjor på stolar, skrivbord och bänkar.

Så där håller jag på. Jag stör mig på mig själv och på alla andra som bor i huset och stökar och sölar ner och så målar jag upp bilder av hur alla andra lyckas med ordning och reda, rutiner och rengöring.

Ibland funderar jag på när jag kommer att bli vuxen egentligen. För vuxna människor kan väl det där med att städa och hålla ordning. De diskar upp direkt efter middagen och byter tandborstar för hela familjen i förutbestämda intervaller. De stryker sin tvätt och kalkar av kaffebryggaren, duschar sina växter dammfria och veckostädar med samma självklarhet som de veckohandlar. Inga vuxna, friska människor har väl klädhögar på golven, stövlar i skumma utrymmen eller pikétröjor på skrivbord? Tonårsfasoner är vad det är!

Egentligen ser jag mig inte som en särskilt slarvig människa. På jobbet har jag full koll. Jag vet vad som ska göras, när det ska göras, vem som ska göra det. Jag tror till och med att jag uppfattas som ganska så ordningsam i det sammanhanget och i många andra. Men hemma… Suck.

Jag fattar väl att det finns fler än jag som har det långt ifrån fläckfritt omkring sig och jag skrattar befriande när en vän lägger ut en bild på Facebook med sina ”städabakomsoffanfynd”; en slickepott, ett lock till en kryddburk, en flaska Alvedon och sist men inte minst, bokstaven O. Men när jag går här och städar kan jag ändå inte komma från känslan av att vi har det lite mer stökigt än alla andra barnfamiljer, att vi är lite slarvigare, lite latare, lite mer förvirrade.

Och vips så blev det hela en självuppfyllande profetia. Varför ska jag egentligen fortsätta städa när allt ändå kommer att raseras inom en snar framtid? Bättre då att göra något roligare. Blogga till exempel.

Här skulle man ju kunna tänka sig att jag skrev något insiktsfullt som att jag nu förstått att jag måste sluta hänge mig åt så föraktfulla tankar om min och min familjs städförmåga. Att jag istället ska tänka positivt och upplyftande om dammsugning och vädrade sängkläder. Men icke. Jag har en nästan deprimerande liten tilltro till människors förmåga att förändra sina grunddrag. Och det är väl det det är. Det är ett grunddrag i min personlighet att jag inte är ordningsam och pedantisk. Jag gillar rundat och böljande, inte rakt och strikt. Jag är närvarande i det jag gör men planerar inte särskilt mycket framåt. Sådan är jag. Det gäller bara att förhålla sig till det.

Istället för att ändra på mig själv är min bästa lösning på problemet, förutom att barnen bli större och slutar söla så fasligt, att bygga ut hall och tvättstuga på ett omfattande sätt. Hela väggar med skjutdörrsgarderober. Det önskar jag mig. En klädavdelning av sällan skådade mått där kläderna går direkt från strecket till hyllan eller galgen. Inga fjuttgarderober i sovrum en trappa upp, inga små byråer, inga klädhögar på väg upp i trappan. Varför, varför ska man ha sina tröjor i samma rum som man sover i? Det fattar inte jag. Varför ska jag bära tvätt upp och ner och in och ut och sprida ut högar av ömsom rena, ömsom smutsiga kläder i olika rum? Nej, en utbyggnad på huset är vad jag behöver. Får jag bara det så kommer graden av självförakt att minska kraftigt här hemma. Det lovar jag.

 

Sailaway

31 juli 2012 16:46

Känner igen mig i det du skriver! Ler lite också ;-)
Sådär hade jag det under alla år vi bodde i ett stort hus.
Sen bytte jag liv och köpte ett skepp som jag flyttade in i. Mindre utrymme, mindre städa och hålla ordning på ;-) lite trångt ibland när alla barnen e hemma samtidigt, men de funkar.
Och jag är varken frustrerad, arg eller less längre ;-)
Ha en fin dag!!

http://www.sailaway.bloggplatsen.se

Lina

31 juli 2012 17:37

Ja så kan man ju också göra, men skjutdörrsgarderober ligger mig närmare till hands. ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...