Lite med anledning av Annas inlägg om att sko sig på andra så måste jag bara få fråga en sak: Vad är det med små tjejer och skor? Och kanske framför allt: Vad är det med små tjejer och tjejiga skor?

Signe är galen i skor. Galen. Hon vill ha skor på sig mest hela tiden och skrattar aldrig så hjärtligt som när hon lyckats dra på sig ett par gummistövlar själv och kan klafsa runt i dem här inne. Men nu är det inte vilka skor som helst som kan få hennes hjärta att hoppa över ett slag. Det hon vurmar mest för är olika former av gulliga skor. Rosa gummistövlar. Gummistövlar med rosor på. Rosa ballerinaskor med vita prickar. Och så självklart favoriterna – de rosa foppatofflorna. Hon skulle gladeligen ha på sig dem dygnet runt om hon bara fick.

Jag är väl själv just ingen stor ivrare av söta skor och har inte köpt några av ovan nämnda skopar till min dotter. Men eftersom vi, likt Anna och Frida, gärna skor oss på andra har vi fått och fått låna skor, stövlar och sandaler av alla slag.

I och med Signes stora skointresse har jag kommit i kontakt med vissa existentiella frågor, frågor som rör genus, könstillhörighet och liknande. Jag tycker nämligen inte att jag eller vi på något sätt påverkat Signes skosmak. Vi har inte tjoat och hoppat över rosa foppatoffor, vi har inte heller haft ett ursäktande drag över ögonbrynen när vi erbjudit henne ett par svarta jättefina gummiskor som Alvin hade när han var liten. Ändå är budskapet från Signe glasklart: Hon tänker A-L-D-R-I-G ta på sig de där gummiskorna.

Hur ska jag ställa mig inför det? Ska jag propsa på gummiskorna? Ska jag köpa rosa skor med rosetter som jag själv tycker är fula? Vad är det som gör att hon gillar det där rosa och fluffiga så mycket? Hon har ju inga systrar att härma var har hon då fått det ifrån? Är den där prinsessgenen medfödd? Har jag inget att säga till om?

När vi flög ner till Spanien i juni satt det en liten familj snett bakom oss. Signe gick runt i flygplansgången och bekantade sig med våra grannar och kom strax fram till den lilla familjen. Hon tittade på mamman, pappan, flickan och pojken. Så plötsligt fastnade hennes blick vid något. Hennes ögon lyste upp och hon fick ett rent saligt uttryck i ansiktet. Andäktigt böjde hon sig fram och tog försiktigt på det finaste hon någonsin sett: Ett par skära foppatofflor med Disneyprinsessor på. (Helt fruktansvärt fula.) Hon fick hålla tofflorna, klappade dem, fick hjälp att trä dem på sina fötter och trampade iväg. Hon gick fram i gången med fem nummer för stora skor, stannade vi varje plats, fick kontakt med den som satt på sätet, pekade på sina fötter och sa ”Fiiiina!”

Igår skulle vi åka ut till havet. Jag tog fram ett par fina sandaler som kompisen Joel hade när han var yngre. Jag visade Signe skorna och hon brast ut i gråt. Hon sprang bort från mig och skrek ”Nej, nej!”. Jag gick bort till skolådan och tog istället fram ett par skor som vi fått låna av kompisen Ebba. Signe stod och tittade på mig på håll med tårade ögon och när hon fick se vad som kom upp ur lådan slutade gråten. Hon kom hoppande till mig, satte sig på trappan, skrattade och sträckte villigt fram fötterna så att de rosa skönheterna kunde glida på.

Jag blev lite trött, det måste jag erkänna. Och lite orolig. Hur ska det bli i framtiden? Måste även jag leva med Hello Kitty och de vedervärdiga Disneyprinsessorna? Är det så illa?

På kvällen var vi hos några vänner och fick låna ännu ett par skor. Ett par ljusblå foppatofflor med döskallar på. Signe älskade dem och jag pustade ut lite. Kanske finns det hopp ändå.

Många tycker att Alvin och Signe är så lika. Att de är lika som bär. Jag kan inte riktigt se likheten men jag kan i alla fall bekräfta att de gillar bär. Båda två. Lika mycket. 

Signe har en favoriträtt. (Hurra!)

Hon har några få favoriter som brukar vara någorlunda säkra kort. Kokt potatis. Pasta. Ris. Kolhydrater helt enkelt, massor av kolhydrater som vi spetsar med flytande smör och grädde. Att få i henne proteiner brukar vara värre. Vi får för det mesta förlita oss på smöret och mjölken, en och annan pannkaka och det lilla kött som finns i vissa barnmatsburkar som fått OK från vår lilla dam.

Just därför är det extra roligt att Signe valt just denna rätt till favorit, den innehåller nämligen kött. Jag fick receptet via radio och jag fattar verkligen att de valde just etermediet för att delge världen den här rätten. Den är nämligen inte bildskön, den är rent av ful. Så ful att jag inte ens brydde mig om att ta en bild på den. Jag tror att det skulle kunna ha motsatt effekt. Den är ful men god. Jättegod.

Om jag inte missminner mig så är det en libanesisk rätt. Jag gör den lite på måfå nu för tiden men receptet är i stora drag så här:

• Stek nötfärs i olja i en stor stekpanna eller i en stekgryta. (Ett tips är att steka med ballongvisp för att få färsen finfördelad.)
• Lägg i vitlök. (Riven, pressad eller hackad. Vilket du vill…)
• Krydda med kryddpeppar, salt och torkad chili.
• Lägg i ett berg av bladspenat. (Ett jätteberg om den är färsk och ett mindre berg om den är fryst.)
• Pressa saften ur flera citroner och häll den i stekpannan.
• Häll i lite vatten.
• Smaka av och häll med största sannolikhet i mer kryddpeppar, lite mer salt och en aning mer chili.
• När köttfärsröran är jättegod, jämngråbrun och jämnful är den klar.

Signe gillar att äta den med ris och smör. Vi andra äter den antingen med ris eller i pitabröd med grönsaker och vitlöksyoghurt. När maten dessutom kryddas med Signes vidöppna gap och klingande ”Meda!” så blir det en rätt värdig en nobelmiddag. Jag lovar. 

Signe är en skön lirare. En härlig pajsare. En skojig prick. Verkligen.

Vi skrattar åt henne varje dag. Åt hennes prat och tjat, åt hennes sätt, åt hennes minspel, åt hennes uppsyn. Som när Alvin slår sig, gråter och Signe kommer sättandes, klappar honom på ryggen och säger ”liiiilla gumman, lilla gumman”. Eller när det kommer musik på radion i bilen och hon omedelbart börjar headbanga så att bilbarnstolen kommer i gungning. Eller när hon går runt med en leksaksmikrofon i handen och sjunger på någon slags rotvälska som låter som hitte-på-engelska. Eller när hon kallar rutiga skjortor för ”moffa” eftersom hennes morfar sagt ”här är morfar” och klappat sig själv på ett rutskjortbeklätt bröst så många gånger.

Och så har vi ju gluggen mellan framtänderna och det röda yrvädret till hår. Vem kan låta bli att le åt sådant?

Och vi får skratta åt henne, le och känna att hon är fantastisk. Och när vi ska promenera och hon prompt ska hålla Alvin i ena handen och mig eller Fredric i den andra så tänker jag att hon håller oss samman. Hon håller ihop oss, lilla familjen. Hon är vårt lim och vårt klister. Stark, seg och enveten som en åsna. 

Det var en gång en liten flicka som inte kunde äta. Eller ja, kunde och kunde… Hon ville inte äta, kunde inte förmå sig att stoppa minsta smula innanför läpparna. Det är mer än ett år sedan nu.

Den trettonde juni förra året, strax före sin ettårsdag, smakade Signe på ett kvitto och i mitt huvud är det starten på hennes väg mot ett ätande liv. Sedan dess har jag varje dag, långsamt, långsamt försökt hitta någon slags tillit till att min dotter faktiskt äter. Att hon kan försörja sig själv, utan hjälpmedel, pumpar, slangar och sprutor. Att det här med att äta och smaska inte bara är något tillfälligt, skört tillstånd som kommer att sättas ur spel vid minsta motgång.

Jag säger att det har gått långsamt, för det har det verkligen gjort, men måltid för måltid, dag för dag har Signe visat att hon kan. Vi har tagit oss igenom förkylningar, magsjukor, öroninflammation och halsfluss och matlusten har stått oss bi.

Man kan ju tänka att jag borde ge mig nu. Att jag borde sluta älta och oroa mig. Att ett år borde räcka. Hon äter ju. Hon går ju upp i vikt. Inte jättemycket, men tillräckligt för att klättra på sin kurva. Men jag är ledsen mina damer och herrar. Ihärdigheten hos mig är större än så.

Jag oroar mig.

Inte varje dag. Men ofta.

MEN, ja det finns ett sådant, häromdagen kom jag fram till följande: Förr blev jag orolig efter en enda måltid med dåligt resultat. Nu för tiden blir jag orolig först efter en hel dag med skralt matintag och då kan jag ändå tänka ”ja men hon åt ju bra igår” och bli lite lugn av det.

Det är väl ändå lite bra? Eller?

Jo, det känns bra, men samtidigt längtar, längtar, längtar jag tills jag kan få sluta oroa mig för det där med Signes mat och vikt. Då kanske man kunde få göra något roligare med den energin. Virka något eller så, om jag nu skulle komma på att jag gillar det. 

Å ena sidan...

Å andra sidan...

Kära Moder Natur. Jag vet inte om du läser bloggar. Jag känner mig väldigt osäker på om du läser min, men eftersom det är den bredaste kanal jag har för att nå ut i världen gör jag ett försök och hoppas att mitt budskap når dig.

Det är nämligen så att jag har några klagomål som jag gärna vill framföra. Det gäller vädret som du förstår. Vädret och hur du hanterar det. Jag hoppas att du är mottaglig för lite konstruktiv kritik, även om det är lite för sent för att räta upp årets projekt kanske du kan ta med dig en del av mina förslag i planeringen för nästa år.

Jo, så här är det. Jag är inte riktigt nöjd med hur saker och ting har artat sig den här sommaren. Om du frågar mig så har den snarare urartat. Jag ska ge dig några exempel.

1. Förra året sådde jag sommarblomster i en rabatt. Ringblommor, blåklint och sommaraster förgyllde vår vardag från juni till september och vi kunde plocka in bukett efter bukett. Det var ljuvligt och jag vill verkligen tacka för det!

Självklart ville jag upprepa succén i år igen så frön inköptes och tjälsprickning inväntades. Du höll ju igen lite på vårvärmen i år så fröna kom inte i jord förrän i slutet på maj, men jag hade ändå gott hopp om att få njuta av blomsterprakt även denna sommar.

Just i detta nu frodas min rabatt. Av ogräs. Inte en sommarblomma så långt ögat kan nå för vad jag har förstått så behöver sommarblommor just sommar för att växa. Värme. Sol. Sånt.

2. Jag dristade mig till att sätta sallat i år. Gott. Tycker jag. Tycker mördarsniglarna.

Hur tänkte du när du gav dessa slemmiga varelser perfekta förutsättningar för att leva, frodas och föröka sig i år? Fukten. De älskar den. Den blöta, tveksamma värmen. De kan inte vara utan den.

En vän till oss tog ett varv i trädgården häromdagen och halshögg över trehundra sniglar. Det är fler än alla invånarna i vår by. Hur ska mina tjugo salladshuvuden kunna stå pall för en sådan invasion?

Mitt förslag är att du satsar mer på Spanien när det gäller sniglarna och ger dem lite sämre förutsättningar här i Sverige. Det är väl i Spanien de hör hemma, om inte jag missuppfattat saken. Inte så att jag motsätter mig rörlighet mellan gränser, migration, hjälp till asylsökande och så vidare, men när det gäller just sniglar så måste jag erkänna att jag är kraftigt inskränkt. Rent av rasistisk och det tycker jag att du också borde bli.

3. När det gäller fukten, rotblötan om du så vill, så skulle jag vilja ge dig ytterligare ett par exempel på att det inte blivit särskilt lyckat i år.

Mina jordgubbar har blivit skäggubbar. Den fuktiga värmen gör att de utvecklar svårartad gråmögelpåväxt i hela gubbansiktet. Oätligt. Äckligt. Och imorse fick jag se detta gråmögel i en skepnad jag aldrig skådat förr.

Gräsklippet som låg kvar som små korvar på gräsmattan efter senaste klippningen hade blivit grått. Grått och ludet. Först trodde jag att det var de vidriga mördarsniglarna som muterat och blivit till själva essensen av all den här blöta, kalla sommarens vidrighet, men så var det alltså inte.

Hur som helst så var det gräsklippsgråmögelkorvarna som fick mig att bestämma mig för att skriva till dig. Det, och att jag såg att fåglarna ätit upp mina röda vinbär. Jag skriver med vädjan i rösten, kära Moder Natur. Ge oss en sommar värd namnet! Låt i alla fall en månad eller så få bli fylld av allt det där som mördarsniglar och gråmögel hatar och som vi andra älskar: Sol och torr värme.

Om inte det går, om det är för mycket begärt, så kan du väl åtminstone ha denna flopp i åtanke när du drar upp riktlinjerna för kommande år. Jag vet ju att du kan så mycket bättre och två fel gör som bekant inte ett rätt. 

Tack för mig.

Kolla in! Ett gäng matbloggare i miniformat. :-)

http://fridafilur.blogspot.se/2012/07/matbloggare.html?spref=fb