Ikväll tänker jag på att det är två år sedan vattnet gick. Det är två år sedan jag blödande och läckande som ett vattensåll åkte in till förlossningen och tänkte och kände att ”nu, nu är det över.” Vid den här tiden för två år sedan låg jag förmodligen i ett litet rum på sjukhuset och försökte ta in orden ”än så länge” som doktorn yttrat över det faktum att vi såg hjärtslag på monitorn under ultraljudet.

Jag minns lukter, dämpad belysning, sköterskans klapp på armen och hur mina ögon först var helt torra för att sedan svämma över alla breddar.