Linas liv i limbo

Senaste inläggen

Av Lina - 10 mars 2013 20:59

Dagens bild från mitt Instagram. (@linasdagar)

 


Varför inte ta en mysig promenad tillsammans hela familjen?

Och vem sa förresten att män saknar simultankapacitet?  















ANNONS
Av Lina - 10 mars 2013 19:39

Idag har jag sjungit. Idag mår jag bra.


Jag har nog berättat tidigare att jag sjungit en massa i mitt liv. I mitt barnfria liv vill säga. Eller, när det bara var Alvin som var på tapeten fick jag nog till det ibland, men sedan Signe gjorde entré duggar det inte precis tätt med sångtillfällen. Och jag saknar det så att det gör ont. Ibland, när jag är på mitt mest dramatiska humör, känns det som om en del av mig amputerats.


Jag har sjungit och musicerat i olika mer eller mindre organiserade sammanhang sedan jag var i runda slängar nio år tror jag. I körer, grupper och ensembler, i kvintetter, kvartetter, duetter och solo. Att sjunga ensam är kul, det är en utmaning, men roligast av allt är att sjunga tillsammans med andra. De sägs ju att Sverige har flest körer i världen, om man räknar per capita och jag lovar dig, har du väl börjat sjunga i en bra kör är det svårt att sluta.


Det ligger något mänskligt grundläggande i att skapa musik tillsammans. Det är svårt att förklara det för den som inte varit där. Kanske kan man känna samma känsla när man tränar fotboll tillsammans i ett riktigt samspelt lag, vad vet jag?


Ja, nu ska jag inte brodera ut mera i körsångens lov, det var inte därför jag började skriva. Det jag ville med det var mer att få ställa frågan: Hur gör man för att få till det? Och då menar jag inte det där uppenbara som småbarnsföräldrar har svårt att få till – frysavfrostningen, utan det där med att göra något för egen del. ”Egentid”, eller vad kallas det? Att odla ett intresse utanför jobb och familj. En hobby. (Förövrigt kanske världens roligaste ord.)


Ibland när folk ska boka saker med mig på min ”fritid” kan jag säga ”Jag kan när som helst. Vardagkväll eller helg spelar ingen roll. Jag har inget liv så säg en tid bara.” För jag gör ju inte mycket annat än jobbar och är hemma med familjen, men att säga att jag inte har något liv är kanske lite magstarkt. Det är ju mitt liv. Jag arbetar heltid och tar hand om två barn, ett hushåll, ett hus, en trädgård, en bil och annat jox som en blogg och så. Visserligen inte ensam, men ändå… Det tar mycket tid.


Men hur gör då andra som har samma förutsättningar som jag och ändå hinner träna flera gånger i veckan, gå på salsakurs, rida islandshäst, engagera sig i föreningslivet och sitta med i skolrådet? Ja, det kanske inte är samma människa som hinner med allt detta, men ibland känns det så.


Egentligen har jag väl redan svaret på den frågan: De bestämmer sig! Ingen av oss har ju mer än 24 timmar per dygn, 168 timmar per vecka och strax över 5000 timmar per månad. Vill man lägga några av dem på att sjunga i en kör, springa på ett band, sparka på en boll eller måla på en duk utan att barnen är med, så står det väl var och en fritt.


Men så är det ju det där med samvetet, kraven på en själv att finnas tillgänglig och vara närvarande i barnens vardag. Hur gör man för att hitta rätt där? Jag tycker ändå att jag har en rätt sund inställning till det där med moderskapet. Jag tror inte att jag är solen i mina barns liv, mittpunkten kring vilken hela deras väsen cirkulerar. Jag tror tvärtom att barn mår bra av att ha föräldrar med en egen identitet, utöver föräldraskapet.


Men varför är det då så svårt att bestämma att jag en dag i veckan inte ska träffa mina barn mer än någon timme på morgonen? För det är ju det det handlar om, om vi kokar ner det. Om jag ska engagera mig i till exempel en kör som övar en kväll per vecka så kan jag lämna barnen på dagis på morgonen, men de kommer att sova sött i sina sängar när jag kommer hem på kvällen. De kommer att ha blivit väl omhändertagna av sin pappa under kvällen och deras mamma kommer att vara glad och tillfreds efter att ha fått göra något av det hon tycker allra bäst om i livet. Så vad är problemet?


Nu kanske ni tänker att det är Fredric som begränsar mig. Att min man säger till mig att jag måste komma hem på kvällarna för att laga mat till honom och tvätta barnen bakom öronen, och det vill jag verkligen understryka att så är det INTE. Den enda som begränsar mig är mig själv och fast jag kan resonera så klokt, så klokt, som ni märker, så får jag ändå inte till det.


Jag får nog fundera vidare på det här. Eller så skiter jag i att fundera mer och bara bestämmer mig! Skaffar mig en hobby.


Hur gör ni? Vad gör ni? Får ni till det?

ANNONS
Av Lina - 9 mars 2013 13:36


 


Signe är glad i hatten och äter chips till frukost

dagen efter. Trevlig helg!






Av Lina - 6 mars 2013 20:51

Vissa av barnens ordvrängningar och felsägningar är så söta att man inte vill rätta till dem. Ta bara det nationellt vedertagna "stölvar", som alla Sveriges barn verkar säga. Hur många av er vuxna säger på samma sätt när ni pratar med småttingarna, bara för att det är så bedårande? 


Jag minns Alvins "mös". Smör. Till slut sa hela familjen mös bara för att det var så gulligt. Signe pratar om "pliplonken" som mormor och morfar tagit till "Talliand" och jag frågar hela tiden vart det är de åkt för att få höra henne säga det.


Mölk. Mackamoner. Finka. Appespin. Tallick. Stussmatta. Busker. Jamas. Vi låter inte riktigt kloka.


Andra saker känns inte lika kul att de säger fel på. Namn på kompisar till exempel. Jag kan själv bli oklädsamt irriterad på ett barn som inte verkar kunna få in att det inte är Albin som bor här.


Häromdagen hörde jag att Alvin sa "Ju-man-o-el" när han pratade om sin syssling. När jag sa lite mjukt att han faktiskt heter "E-man-u-el" tittade sonen misstroget på mig och sa: "Mäh! Det är ju inget namn!" Eeeh... Nähä.

Av Lina - 5 mars 2013 23:17

"Ingen kan väl störa sig på frukt liksom. Det är väl bara att byta ut."

Yngsta pappan på föräldramötet sätter fingret exakt på lösningen av den löjliga diskussionen om glassens vara eller icke vara på förskolors födelsedagsfirande.

Vår förskola har förresten inte glass när de firar barnen utan smarrig fruktsallad med grädde som de barn som nyligen fyllt år hjälps åt att göra och bjuda alla kompisar på. Föris fixar frukten. Lika för alla och inga kostnader för föräldrarna. Varför krångla till det?

Vi hade en diskussion om det här bland vänner för ett tag sedan och kom fram till att det är ett ämne som sannerligen engagerar.... förskolepersonal. En mamma hade fått beskedet från sin son att han inte ville ta med sig glass till förskolan på sin födelsedag. "Nähä, så bra då." Tänkte mamman. Men väl på förskolan så frågade läraren var glassen var. När mamman berätta att sonen inte hade velat ta med det så blev hon uppmanad att ändå se till att fixa fram glass eftersom alla barn (all personal?) förväntade sig det. Så mamman fick snabbt lomma iväg till affären, handla, lämna glassen på dagis och komma sent till jobbet.

Det är väl inte konstigt att barnen blir feta och får hål i tänderna om vi från ett års ålder lär dem att det enda rätta sättet att fira och vara glad är att äta något fett, sött och gött. Det lär de ju sig ändå med åren. Vid trettiofem vet de det garanterat. Tro mig.

Av Lina - 3 mars 2013 21:43

Min dator har lagt av och det är därför det blir så dåligt med bilder. Tråkigt. Extra tråkigt ikväll när jag klippte lugg på Signe. Det hade varit kul att visa hur söt hon blev, men det får bli en annan gång.


Ni som följer flera bloggar om barn som krånglar (eller har krånglat) med maten, vet att vi morsor skriver om utgifter nästan lika ofta som inkomster. Ja, alltså… Om bajs helt enkelt. Eller avsaknade av det kanske snarare. Det verkar vara mer regel än undantag att de här små liven har lite problem med att hålla magen igång och det får väldigt jobbiga konsekvenser. Vissa barn kräks när de inte gjort tvåan på länge och alla får nedsatt aptit.


Signe hade en sådan period för någon vecka sedan. Hon åt väldigt dåligt och vi märkte att hon gick runt och klämde lite nu och då utan att det kom något. Som tur är gillar hon katrinplommonpuré väldigt mycket och efter några burkar av detta mirakelmedel kom magen igång igen. Ett par dagar senare kom även aptiten tillbaka med full kraft och de senaste dagarna har hon ätit som det ätarproffs hon faktiskt är nu för tiden.


Alla historier om bajs och aptit har fått mig att omvärdera uttrycket ”lite skit rensar magen”. Det handlar inte alls om hur en aning smuts i maten kan rensa magen på annat onödigt. Det handlar helt enkelt om att lite skit rensar magen - skiter man lite så blir magen mindre full av skit och man får mer plats för mat.


Ibland är saker och ting faktiskt inte krångligare än de låter.


Ps. Tack igen för fina kommentarer och höga betyg på www.mammabloggar.se. Jag blir så glad. Verkligen. Ds.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se