Linas liv i limbo

Senaste inläggen

Av Lina - 25 juni 2013 23:13

Det är allsång på TV. Signe dansar som den lilla tok hon är med lockarna slängandes på huvudet. Alvin sitter i mitt knä. Jag sjunger med i "Han tog av sig sin kavaj..." och känner mig som världens käckaste mamma. "Det här kommer barnen att minnas." Typ.

Alvin: "Måste du sjunga så att man inte hör TV:n?"

"Eeeh... Nä. Förlåt."

Minnesvärt.

ANNONS
Av Lina - 23 juni 2013 23:24

För en stund sedan var det på minuten tre år sedan Signe kom till oss.

Hon var så liten när hon kom. Så liten. Späd. Omogen. Ofärdig kom hon till oss, men skrek ändå så fort hon tagit sitt första andetag. Ett skrik som lät som en kattunges. Ett pip. Svagt i volym men så oerhört starkt. Att hon ens kunde andas... Att hon andades själv var stort. Hon slutade med det några minuter senare. Hon andades inte och läkarna hade svårt att få igång henne. Fredric var med. Jag låg kvar i förlossningsrummet och visste ingenting, kände ingenting, var tom.

Andningen kom igång och Signe har erövrat livet, andetag för andetag i tre år nu. Vårt mirakel. Vår lilla flicka. Hon kom in i mitt liv och förändrade mig. För alltid.

Hon har fortsatt att vara liten och stor på en och samma gång. Så pyttigt liten på utsidan och så märkligt storslagen på insidan. Sådan är hon. Signe.

ANNONS
Av Lina - 23 juni 2013 00:48

På tal om midsommar... Det regnade när jag var på väg till jobbet häromdagen (också). När jag kom in på kontoret låg paraplyerna på parad i entrén. De låg där uppfällda på golvet och väntade på att torka innan det var dags att följa med sin ägare hem igen.

När jag såg alla paraplyer kom jag att tänka på det där med paraplyställ: "Undra hur det är att bo i ett hem med paraplyställ." Att bo i ett hem som har en maffig urna eller en sirlig tingest i brons innanför dörren med en enda funktion - att härbärgera paraplyer.

Det är med största sannolikhet ett hem som är väldigt olikt mitt som har just paraplyställ i entrén. Ja, för det första så heter säkert rummet man först kommer in i just entréi det hemmet. Inte hall som det heter hemma hos mig. Jag föreställer mig att man i det hemmet har ordning på sina accessoarer. Paraplyet står i stället, väskan hänger på kroken, skorna står i hyllan (med skoblocken på plats) och stövelknekten är alltid i tjänst. Det finns en särskild låda för skovård och en för allmän klädvård. I den förstnämnda finns skocrèmer i alla kulörer, läderbalsam och impregneringsspray, borstar för både blankt skinn och mocka, trasor, ett mindre skohorn samt extra skosnören i vitt och svart.

Även lådan för klädvård innehåller en spray för impregering. Där i finns även en klädborste, en klädvårsrulle samt ett resekit med nål, tråd och en liten sax för att snabbt kunna fästa knappar som oväntat börjat hänga löst nedanför slaget.

Naturligtvis stannar inte ordningen i hallen i ett hem med paraplyställ. Nej, om du går vidare in i huset så ser du att golven är bonade, barnen är vattenkammade och att mjölkpaketen står i snörräta rader i kylskåpet. Man skulle helt enkelt kunna säga att ett hem med paraplyställ är den totala motsatsen till mitt hem där paraplyer förvaras liggandes i väskor eller på hyllor, hängandes på krokar, lutandes mot väggar i hörn innanför jackor, på golv, under skoställ eller i förråd där man bara hittar dem de dagar solen skiner som mest.

Ja, lite så tänkte jag när det regnade.

Av Lina - 21 juni 2013 00:41

Vi befinner oss i väntans tider kan man säga... På söndag fyller Signe år. Tre år. Hon är "stooo tjej" nu, om man frågar henne själv. (Även jag är "stoooo tjej" precis som Alvin och Fredric. Det verkar helt enkelt vara något som går i familjen.) Ikväll tjuvstartade vi firandet både av Signe och av midsommar hemma hos mina föräldrar.


Vi hade paketöppning... Tre stycken närmare bestämt.

 


Det blev veterinärundersökning av hunden Bosse som tydligen var lite krasslig.  

  


Vi åt alldeles för mycket gott... (Som vanligt när min mamma rört i grytorna.)


Sedan kom Pippi Långstrump...

   


Ytterligare en Pippi med munnen full av maräng... 

 


Pippi blev galen och sleeeet sitt hår. (Eller nått'.)

 


Två Pippiar. (Pippis?)

 


Mot slutet dök det upp en chokladmarinerad prinsessa.

Den där prinsessklänningen är i all sin gräslighet tydligen obligatorisk i små flickors garderob nu för tiden. Signe tackar moster för presenten och hänger den bredvid balettkjolen, tiaran och smyckesamlingen från samma givare. Det är tur att hon har sin moster när hon har världens tråkigaste antiprinsessa till mamma. 



     

    

Glad midsommar på er allihop!


Ps. Ni som är intresserade av barn som inte äter av olika anledningar missar väl inte att läsa om Benjamin som nu ÄNTLIGEN fått börja smaka på livets goda. Han fyller också tre snart och har aldrig fått i sig annan mat än flytande föda. Fram tills nu... Ds.

Av Lina - 17 juni 2013 23:07

Idag blev min vän mamma till en liten pojke. Ted. Så efterlängtad. Så fin. Så lik sin mamma och så totalt omedveten om de 36 timmar av aktivt värkarbete som hon gått igenom för att föda fram honom. (Tänk att man klarar sådant utan att stryka med på kuppen. Det är ett under.)

Jag tittar på bilderna av honom och får tårar i ögonen när jag ser den fina färgen på hans mjuka hud, vecken på hans små armar och tyngden i hans tjocka kinder. Ett friskt barn. Ett friskt, älskat barn med alla förutsättningar i världen att få ett bra liv. Vad kan vara finare än det?

Idag kom Ted och i och med det blev två människor föräldrar för första gången. Det pirrar lite i mig när jag tänker på hur mycket de har att upptäcka nu. Så mycket roligt, jobbigt, konstigt, känslosamt, obeskrivligt märkligt.

Livet alltså. Det är grymt, i ordets mest positiva bemärkelse.

Av Lina - 16 juni 2013 22:07

 


Idag har jag sprungit en mil. För första gången i mitt liv. Jag är så galet stolt över mig själv att jag är in i det närmaste pinsam. Om jag skulle ha gått ner på affären så hade jag berättat om min bragd för alla jag mötte. Jag lovar.


För tre år sedan var jag konvalescent efter en diskbråcksoperation i mars. Jag hade knappt rört en muskel sedan i januari. I maj gick vattnet och jag blev ordinerad strikt sängläge på sjukhus. I juni fick jag barn tre månader för tidigt och bodde på ett sjukhus i flera månader i sträck. När Signe låg på neonatalavdelningen satt jag och storgrät över att jag inte orkade gå mer än några hundra meter innan jag blev andfådd. Min kropp var allt annat än glad, kan man säga, och jag med den.


Jag har fortfarande känningar efter operationen, en bortdomnad vad och en extrem krampbenägenhet i hela höger ben bland annat och när jag tog mina första springsteg förra året var jag glad över femhundra sprungna meter. När hösten kom lade jag skorna på hyllan och tog inte fram dem förrän i april i år.


Idag sprang jag en mil. Inte jättefort, men jag sprang, jag och mitt diskbråcksärr, min trivselvikt och min nästintill obefintliga tävlingsinstinkt. Kan jag så kan du!

Av Lina - 13 juni 2013 21:33

Kolla på det här lilla snöret som shejkar loss på Kreta! Den stackars trollerikvinnan drabbades av en svårartad konkurrenssituation. Att vara född tre månader för tidigt och ha lärt sig äta först vid ett års ålder behöver uppenbarligen inte leda till varken håglöshet, svaghet, slöhet eller skörhet ett par år senare.



 

Av Lina - 12 juni 2013 00:02

I sommar fyller jag 35 år. Förhoppningsvis har jag mer än halva livet kvar, men ibland kan jag ändå inte låta bli att tänka på det jag missat. Det som gått mig förbi, det som det nu är för sent för.


Jag kommer till exempel aldrig att bli Årets Lucia. Inte för att jag någonsin haft en längtan att bli det, men ändå, det är inte längre ett alternativ. Jag kommer med största sannolikhet aldrig att lära mig spela trummor, som jag faktiskt hade allvarliga funderingar på när jag var i tjugoårsåldern. Jag kommer aldrig att resa med de Rosa Bussarna eller åka på språkresa till Brighton. Jag kommer aldrig att bli bäst på tvärflöjt eller slalom och jag kommer aldrig att vara med i Melodifestivalen eller bli skolans populäraste tjej.


Samtidigt som jag kan bli lite vemodig över att ungdomen oåterkalleligt är överstökad, kan jag bli otroligt glad över att jag fortfarande upptäcker nya saker hos mig själv. (Jag kan även bli mindre glad över mindre smickrande sidor hos mig själv som plötsligt framträder med icke önskvärd tydlighet, men det tar vi i ett annat inlägg.)


Precis som de flesta andra ställs jag inför nya situationer i livet hela tiden och får genom det lära känna mig själv på nytt. Som när jag fick nya arbetsuppgifter för några år sedan och upptäckte att jag var bra på att undervisa. I arbetet ingick det bland annat att hålla i utbildningar för vuxna och jag bävade lite för just den delen av jobbet. Jag har verkligen inte haft någon dragning åt att bli lärare och hade ärligt talat ingen aning om att jag hade en talang för att förklara saker och ting pedagogiskt för andra, men det fanns det visst de som tyckte. Jag var över trettio och fick lära känna en ny del av mig själv och växa lite inombords.


Eller som när vi skaffade hus och det stod klart för mig att jag uppenbarligen tyckte om trädgårdsskötsel. Vem hade anat det? Inte jag. Plötsligt längtade jag hem till ogräsresningen och stod långa stunder med trädgårsslangen i handen om kvällarna och bara vattnade och vattnade, njöt av växtligheten och tänkte på mest ingenting. Ljuvligt.


Nu är jag som sagt 35 och gillar tydligen att springa. Jag gillar det så mycket att jag ger mig ut när klockan är halv tio och barnen äntligen somnat. Jag som trodde att jag avskydde alla former av sport och var lat av naturen. Det är jag inte och det finns inget som säger att jag inte kan bli riktigt bra på löpning. Det enda som talar emot det är väl i så fall min egen självbild. Jag måste få in följande i huvudet: Att jag aldrig sprungit regelbundet tidigare betyder inte att den där löparen inte är jag. Man kan få nya vanor mitt i livet och hålla fast vid dem! Man kan skrota gamla mål, skapa nya och måla andra bilder av sig själv när som helst i livet! Det vill jag i alla fall tro på.


I slutet på augusti ska jag springa Midnattsloppet. En mil. Tio kilometer. Jag har aldrig sprungit så långt i mitt liv än, men jag ska göra det och mitt absoluta mål är att genomföra loppet på under en timma. Så kan Lucia och den där poppistjejen stå där med sina blonda hårsvall och se just så dumma ut som de är när jag och min starka, fina, trettiofemåriga kropp passerar mållinjen ungefär så här glad:


 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se