Linas liv i limbo

Senaste inläggen

Av Lina - 19 september 2013 11:22

Jag funderar över titel. Vad tror ni om "Det fulsnygga trädet"? Alternativt "Sagan om det fulsnygga äppleträdet".

ANNONS
Av Lina - 18 september 2013 23:26

Det sägs ju att Astrid Lindgren kom på historien om Pippi L. när hon skulle underhålla sin dotter som var krasslig. "Berätta en saga mamma!" Okej, sa Astrid och började: "Känner du Pippi Långstrump..."

Resten är så att säga historia.

"Berätta en saga mamma!" Okej, sa Lina och började:

"Eeeehhh... Det var en gång en... skog där det fanns massa träd. Och träden var gröna. Dom hade gröna löv eller gröna barr. Utom ett träd som hade röda äpplen. Dom andra träden skrattade åt äppleträdet och sa att hon var ful. Ha ha, du är ful och har fula röda äpplen, sa dom. Då blev äppleträdet ledset. En dag kom en flicka som hette Signe till skogen. Va, vad sa du? Ja, just det... En prinsessa som hette Signe kom in i skogen och hon gick och trallade. Trallalaaaa... Hon tyckte att skogen var jättefin och att alla träd var jättefina. Och så kom prinsessan Signe till en glänta och där såg hon ett träd med röda äpplen. Oj vilket fint träd, sa Signe. Men då hörde hon en röst som sa: Nej jag är inte fin jag är ful! Vem var det?, sa Signe. Var det du trädet? Varför säger du att du är ful? Jo för alla de andra träden säger att jag är ful för att jag har röda äpplen och inte bara gröna blad eller barr som dom har. Men du är inte ful, du är fin, sa Signe. Och dina äpplen smakar säkert jättegott. Då böjde sig trädet så att Signe kunde ta ett äpple och smaka. Mmmmm, sa Signe. Det var ett jättegott äpple och vet du vad? Jag har en bror som heter Alvin och han älskar äpplen så jag vill ta med mig äpplen hem till honom. Han kommer också tycka att dom är jättegoda. Okej, sa äppleträdet. Oj så glad jag blir. Signe stoppade fickorna fulla med äpplen och så sa hon hej då till trädet och lovade att komma tillbaka en annan dag och ta med sig Alvin. Så gick prinsessan Signe hemåt och trallade genom skogen och äppleträdet var inte ledset mer. Slut!"

"Igen mamma! Igen! Berätta om prinsessan Signe!"

Uppenbarligen en succé. Är det Bonnier eller Rabén & Sjögren jag ska ringa först?

ANNONS
Av Lina - 11 september 2013 21:19



...with me, myself and I.

 

Av Lina - 11 september 2013 20:39

Jag är dålig på att vara ensam. Eller, jag kanske snarare är väldigt bra på att vara i grupp. Jag vet inte vilket. Hur som helst så gillar jag inte att vara själv i för långa stunder.


Men i korta stunder… Då kan jag gilla det jättemycket. Bara en sådan sak som att få gå på toa utan sällskap. Sådan lyx uppskattar jag.


Idag är jag i Stockholm på utbildning. Jag har åkt upp ensam, ska stanna över natten och när andra kursdeltagare frågade vad jag skulle göra ikväll svarade jag lite svävande att jag skulle bo på hotell. Visst kände jag det sociala trycket, att jag borde frågat efter vilka som skulle gå ut och äta middag och så, men jag ville vara ensam. Helt ensam. (Ni vet så där ensam som man kan bli i en storstad.)


Nu sitter jag på hotellrummet efter att ha varit helt ensam i gymmet i en och en halv timme. Jag ska duscha. Ensam. Gå ut och äta något med bara en bok som sällskap. Kanske promenera runt en sväng helt själv och sedan sova. Ensam. Utan man, barn eller katt i sängen. Bara jag och jag och jag mellan lakanen. F-A-B-U-L-O-U-S!


(Här skulle det kunna komma ett credo till min man och mina barn som jag älskar mer än allt annat och till katten som jag inte tycker illa om på något sätt, men det känns överflödigt. Sån´t fattar ni väl ändå. Jag vill ju ändå inte vara med dem 24-7.)


Så, nu ska jag fortsätta att sätta i mig denna lilla dos av ensamhet. Men ingen överdos, inte för mycket. Lagom är bäst och imorgon är det över. Då kommer jag hem igen och får sällskap ända in på toa.

Av Lina - 25 augusti 2013 22:37

Tre generationers spring på en helg. Och så lite cykel och annat på det.

Lördag kväll. Midnattsloppet tillsammans med min pappa. Jag sprang och sprang. Först outtröttligt. Sedan jättetrött. När målet till slut kom kom det en snöplig sekund för sent för att jag skulle nå mitt mål. Men det gjorde alls ingenting för mina ben var starka och mitt hjärta trodde på ett nästa år med nya mål och både fler och snabbare steg.

Söndag morgon. Var jag på mitt livs första rejvfest igår och har förträngt det? Huvudvärk. Benvärk. Hjärnvärk. Hej Resorb och godnatt på nytt världen.

Söndag eftermiddag. Alvin springer en hel kilometer, får medalj, tappar ännu en tand, cyklar sig till ännu ett par skrubbsår och är så stor att jag inte vet var jag ska få rum med alla känslor. Signe drar runt på trehjuling med en frisyr som går i ett med hjälmen. Igår fick hon lila glasögon som hon valt själv men vägrar ha på sig. Hon vägrar även ha på sig annat än klänningar, som hon i sin tur vägrar ha på sig om hon inte får ha byxor under, vilka hon i sin tur vägrar ha på sig om hon inte får ha trosor med Hello Kitty på. Jag andas och skulle gärna byta ut syret i atmosfären mot nytt, frisk tålamod eftersom det tycks ta slut precis hela tiden.

Och jo, i fredags firade vi tio år som gifta. Ett firande som med månaderna krympt från planer på en weekend utomlands på tu man hand till kvällsmat med ungarna och en skål färska räkor.

Och så har vi skaffat katt. Vilken helg.

Av Lina - 22 augusti 2013 22:28

Jag sitter i en bil med en sexåring på sätet bredvid mitt. Jag kör men släpper då och då blicken från vägen för att se på pojken vars tandstatus är helt rimlig i hans egen ålder, men vore en katastrof om den skulle drabba en själv. Han pratar och blottar den stora gluggen i överkäken, tittar upp mot mig och ser att de nya örhängena dinglar i mina öron. Örhängena han var med och valde.

"Har du dom örhängena?" säger han. "Dom fina. Du är jättefin i dom." Jag säger tack och berättar att jag blir glad när han säger så fina saker till mig. "Men du är ju fin", fortsätter han. "Jag tycker att du är jättefin och inte alls ful."

Han tittar ner mot sina fötter och fortsätter lite tystare. "Inte som en rostig gammal cykel. Inte så ful utan fin."

Jag ler och kramar hans hand som är varm och lite kladdig, så som sexåringshänder är. Han kramar tillbaka och jag vill spara just den här stunden i mitt inre för alltid.

Av Lina - 6 augusti 2013 22:59

Hej tvättstugegolv som vi inte sett sedan i juni. Du verkar ha klarat dig bra under påsar med smutstvätt och kassar med ren tvätt, väskor med badkläder, trangiakök, dammsugare, tvättbalja, krabbfiskeutrustning, träningsskor, målarkläder, sovsäckar och drivor av strandsand. Välkommen ut i friskluften igen.

Nu är semestern slut och vi har inte lika mycket tid eller möjlighet att stöka ner dig längre. Vi kommer inte att bada lika ofta eller diska i diskbalja. Tiden i sovsäck är över på ett tag och krabborna kan sova lugnt i sina tångruskor. Vi borde egentligen dra på oss målarkläderna igen och ge garaget en omgång, men jag tvivlar på att vi kommer dit. (Träningsskorna hoppas jag dock att du får dras med ett bra tag, men sanden kan jag vara utan.) Nu kör vi sensommar, tvättstugegolvet, och tar några djupa andetag innan det är dags för dig att gosa med overaller, regnkläder, våta kängor och skidhjälmar, samt återuppta bekantskapen med det där trangiaköket.

Av Lina - 19 juli 2013 00:22

Tänk att man som liten trodde att det var mamma och pappa som bestämde hemma. Att det var de som styrde och ställde och satte ramarna för familjens vardag. Man var helt förvissad om att det var de som avgjorde vilken mat man åt, vilka kläder man hade på sig, vilka tider som gällde, vart man åkte på semester, var man bodde, vilka man träffade. Ja, som barn fick man bara hänga med, anpassa sig, acceptera och gilla läget hur surt det än var. För det var mamma och pappa som bestämde. Allt.

Eller?

Herreguuuuuuud så fel man hade!

Som förälder är det enkelt att se vidden av världens bäst bevarade hemlighet - att det är barnen som är de verkliga beslutsfattarna men att det är ett faktum som barnen själva aldrig, aldrig får bli medvetna om. Om de skulle fatta vilken makt de har skulle nämligen hela världen gå i baklås, treåringar skulle inta regeringsbyggnader i alla världens länder och jordklotet skulle sakta men säkert drivas ner i ett stort svart hål. Eller nått'.

Som förälder vet man till exempel att valet av middagsmat är filtrerat genom hundratals tidigare middagar där rätter förkastats eller accepterats av små diktatoriska middagsgäster runt bordet. Man ställer med till synes auktoritär hand fram grytan på bordet, serverar och möter eventuella klagomål med ett bestämt "Nu är det detta vi äter till middag idag och om det inte passar så kan du vara utan." Man hoppas att utspelet är tillräckligt övertygande samtidigt som man gör en minnesnotering om att inte servera samma rätt igen på ett tag.

Som förälder vet man även att de förmodat raka svaren och tydliga beskeden ofta låter just raka och tydliga utanför huvudet, medan det inuti det samma pågår en storm av tvivel. "Är det verkligen rimligt? Gör jag verkligen rätt? Var jag för hård nu? Tänk om det är sant att alla andra kompisar får och inte han. Då är jag ju en hemsk mamma. Jag borde kanske ångra mig. Eller?"

Som förälder vet man helt enkelt att man reser dit barnen vill, äter det barnen vill, bor där man tror att det är bäst för barnen, umgås med dem som funkar med barnen, sover när det funkar med barnen, är vaken när det funkar med barnen, att hela ens liv styrs av barnen. Men om detta faktum får det inte yppas en stavelse så att barnen hör eller förstår. De måste bevaras i tron på föräldramakten, i alla fall tills de själva blir föräldrar och avslöjar den världsomspännande bluffen.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se