Linas liv i limbo

Senaste inläggen

Av Lina - 23 mars 2013 16:51

Kanske, kanske är det lite vår i luften nu ändå. Minusgraderna håller stadigt i sig, men solen är i alla fall framme och värmer om man ställer sig upptryckt mot en husvägg i absolut lä. Det finns hopp...


Jag försöker hur som helst tvinga in lite vårkänslor här i huset med lite blommor, blader och diverse påskpynt. Jag äger inga påskkärringar men brukar försöka växtfärga ägg varje år. När jag tänker efter så har jag gjort det stadigt i över tio år nu. Herregud. Jag känner mig gammal. Bäst blir äggen om man gör dem tillsammans med vänner och igår hade jag förmånen att få göra just det. Förutom vänner och god mat så är lite lökskal, gurkmeja, blåbär, självhäftande plastfilm och sax är allt som behövs. Ja, och så ägg så klart, men det fattade ni väl ändå.


Alvin har fått nya snabba springskor och känns rätt vårig han med. Signe däremot är vintrig så det förslår med förkylning och feber i kroppen som gör kinderna röda och ögonen blanka. Tröttsamt.

ANNONS
Av Lina - 19 mars 2013 23:00

Signes mormor och morfar kom nyss hem från en Thailadssemester. De kom fullastade med presenter. Alvin blev eld och lågor över sina färgglada mangatröjor och spindelnätssolglasögon. Signe fick skor som bara en mormor kan köpa. Det var kärlek vid första ögonkastet. Dagen efter tyckte hon att det var fullkomligt obegripligt att skorna inte skulle bäras till dagis.


   

Lägg märke till solglasögonen och snutten...

ANNONS
Av Lina - 17 mars 2013 17:18

Jag har ett barn som nästan har dött. Nu undrar jag en sak som kanske bara du som har samma erfarenhet kan svara på.


När slutar man oroa sig lite extra för det där barnet? När slutar man med den extra omtanken, den extra hänsynen, det extra tålamodet? När slutar man känna att Det Värsta nog lurar bakom hörnet ändå? Att det bara är tillfälligheter som gjort att vi klarat oss hittills, att det nog är kört ändå, bara det att vi inte fattat det än?


Och när slutar andra att påminna om hur illa ställt det var en gång? Säga "Tänk ändå att det gick så bra. Det trodde man väl aldrig när hon bara var en knytnäve stor."?


Nu har det snart gått tre år sedan jag låg och tänkte att jag nog ville att vi skulle ha en riktigt begravning ändå, med en liten, liten kista och en liten, liten grav. Det blev ingen begravning, men den där graven står fortfarande öppen och orörd i mitt inre. Ibland är den min egen. Ibland Signes. Alvins. Fredrics.


Och nu undrar jag när. När? När är det dags att säga "Graven är tom. Här finns bara liv!" och skotta igen?

Av Lina - 16 mars 2013 23:07

Det där med helg utan planer är ju härligt. Har jag hört. Att bara ta dagen som den kommer, relaxa och fånga stunden. Ge sig hän åt infall och upptåg i takt med att de dyker upp. Inga krav. Inga tider att passa. Bara vara.


Men ärligt. Hur ofta blir det så? Hur många upptåg blir det? Hur många stunder fångar man?


Min erfarenhet är istället att en helg utan planer helt enkelt blir en helg utan särskilt mycket innehåll. Man är. Varken mer eller mindre. Och det, mina vänner är jag väldigt, väldigt dålig på.


Ja, fy vad jag är dålig på det. Det kliar i mig när jag inte har något att se fram emot på helgen. Helst vill jag ha varje stund planerad och då allra helst tillsammans med andra människor. Jag vill träffa vänner och familj, äta gott, skratta gott, må gott. (Tyvärr måste man ju städa en del på helgen också, men det är en parentes.)


Men så sitter man här en lördagkväll helt utan planer, äter glass och upptäcker plötsligt att man visst tittar på "Fångarna på fortet", blir lätt illamående och byter kanal. Man slösurfar på Facebook, ser bilder på vackra människor på väg ut på fest och tänker "Det var väl det jag visste! Alla andra har storslagna planer för helgen. Fester och kalas, galna upptåg och kulturella upplevelser. Det är bara vi som sitter här och flyter ut i TV-soffan som två losers."


Fast lyser det inte ett misstänkt blåaktigt sken inne hos ena grannen nu när jag tittar efter? Och stod inte båda bilarna hemma hos familjen bredvid? Kanske är vi inte så ensamma om vår ensamhet som vi tror. Kanske är helger utan planer nödvändiga för att man ska få ihop vardagen och orken, och då speciellt för småbarnsfamiljer.


Eller så är alla andra ute på fest och vi är inte bjudna.

Av Lina - 16 mars 2013 10:36

Signe äter tandskalat äpple.

Är det någon mer än jag som någon gång känt sig som en apa när hen skrapat skalet av ett äpple med tänderna och samtidigt tuggat frenetiskt, medan avkomman ylat efter frukt?

Av Lina - 14 mars 2013 22:35

Nyss hemkommen från galej med jobbet. Supertrött men glad. Idag fick jag veta att jag kommer att få blogga på arbetstid framöver. Jag har ju provat det vid ett tillfälle, under en dag. Nu kommer jag att få fortsätta berätta om mitt jobb internt i bloggformat under flera månader framöver.

Helt overkligt. Det ska bli så roligt. Så otroligt roligt.

Ibland måste man tacka ja till lite tokiga saker helt enkelt. Det kan leda till oväntat roliga saker framöver.

På tal om roliga saker förresten så måste jag bara berätta att jag går in och läser era kommentarer om bloggen på www.mammabloggar.se nästan varje dag. För att det gör mig så glad. För att det gör mig så stolt. För att det gör mig så tacksam. Tänk om alla hade en sida full med positiva omdömen att gå in och läsa när dagen känns tung eller självförtroendet sviktar. Det vore fint det.

Av Lina - 12 mars 2013 20:26

I dagarna skickas extra många gröna kuvert ut från Försäkringskassan. Kuvert med påminnelser till alla som har föräldrapenningdagar kvar att ta ut för sina barn. När vi fick våra kuvert igår började jag skriva ett långt inlägg om hur vi valt att fördela vår föräldraledighet, varför vi gjort som vi gjort, hur vi tänkt, att alla naturligtvis gör som de själva vill men att jag ändå ser fördelar med bla bla bla...

Det hela blev så lång, så invecklat och så mesigt att jag själv tappade intresset. Jag väljer därför att helt utan omsvep skriva så här istället:

Jag och Fredric har delat hyfsat lika på föräldraledigheten. Jag har tagit ut flest dagar för Alvin och Fredric har tagit ut flest dagar för Signe. Att vi delat på dagarna betyder för mig att vi delat på glädjen, men också på bördan. Djupare kalkyl än så har vi inte behövt göra.

Jag vet att de som väljer att vika de flesta föräldrapenningdagarna till mamman gör det för att de anser att det är det bästa för barnet, för familjen. Jag förstår det. Vad jag däremot inte förstår är hur de räknat för att komma fram till det.

Av Lina - 11 mars 2013 19:25

 

Just när göbbarna lastat klart kom en märklig farkost, med propeller både fram och bak, flygande över grustaget. Kålle flinade där han satt bakom spakarna och ropade till Osborn i lastbilen: "Dö, de där måste la vara ett REA-plan."

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se