Signe är liten. Liten och nätt. Kort och smal. Det är inte jag. Har aldrig varit. Det är inte Fredric. Har aldrig varit. Det är inte Alvin. Har aldrig varit.

Det händer att jag ser runda, lagom långa barn i Signes ålder och tänker ”Undra om det är så Signe hade sett ut om inte…” Och så skäms jag. Jag skäms så gruvligt över att jag tänker så. (Jag skäms bara jag skriver att jag någonsin tänkt så.) Jag skäms för att det känns som om jag underkänner Signe, den Signe vi har idag, den hon är. Som om jag med mina tankar säger att hon nu är någon hon inte borde vara bara för att hon föddes för tidigt.

Jag antar att föräldrar till barn med olika funktionshinder, skador och utvecklingsstörningar kan ha samma tankar och känslor. Undrar hur det hade blivit ”om inte”. Men Signe har inga funktionshinder, inga skador och inga störningar. Hon är bara liten just nu. Petit. Det finns många barn som är det, det är inget fel och dessutom kommer Signe förmodligen att växa ikapp sig själv något om några år.

Så varför kan jag då inte bara släppa det? Varför måste jag älta och älta hur liten hon är, hur smala ben hon har, hur löst byxorna sitter?

Varför är det så svårt?!

När vi var på sjukhuset före sommaren tittade vi på Signes längd- och viktkurvor tillsammans med läkaren. Då säger idioten Lina något om att man väl kan göra någon slags prognos över barnets längd som vuxen genom att titta på kurvorna. ”Jo då”, säger doktorn och drar med finget längs med linjen som blivit Signes. ”Hmmm… Då ska vi se... 155 centimeter.”

Etthundrafemtiofem centimeter. Jag fick ont i magen på min etthundrasjuttiosex centimeter långa kropp. Och så skämdes jag. Igen. För vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll liksom? Ingen, ingen, ingen alls. Hon kommer att växa upp till en frisk och vacker kvinna, även om hon blir lite kort i rocken.

Men ändå. Jag tycker att det är jobbigt att hon är så liten och smal. Jag tycker det. Och det skäms jag över. 

 

Maria

23 juni 2012 13:59

Det är väl en av livet stora svårigheter att kunna glädjas/vara nöjd med det man har, det man fick, det som blev. Oavsett om det gäller sig själv sina barn eller vad som i livet. (Och jag fattar ju förstås att du är helnöjd med din Signe samtidigt:) Tycker du är modig som sätter ord på vad du känner. Och sen har väl dina tankar om hennes längd och storlek att göra med din oro över att hon inte mått så bra. Så det är ju liksom inte bara en storleksfixering i största allmänhet. det är en ju stor skillnad liksom. Så jag förstår dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...