Det är en halvtimme kvar till deadline, men han är redan golvad sedan länge och jag är så trött att ögonen går i kors. Jag ska tacka er ordentligt imorgon. Nu ska jag sova. Gott. Med min symboliska seger över trångsyntheten, misstänksamheten och bitterheten som huvudkudde. 

God natt.

Herregud, detta är ju som en förlossning. (Fast mycket roligare.) Nu är det hur som helst inte långt kvar. Några krystvärkar kvar bara så är den ute. Vinsten alltså, triumfen, segern, om än symbolisk så viktig.

Nu! Nu är jag taggad!

Jag råkade nämligen se att mitt inlägg om kommentarer hamnat på sjunde plats över Bloggplatsens mest kommenterade inlägg idag. Oooooh… Nyfikenheten i mig tog överhanden och jag var bara tvungen att gå in och kolla vilka mina kombattanter på listan var.

Det var en blandad skara kan man säga, med som klar etta på listan återfanns Thoralf, riksdagsledamot för SkenDemokraterna, eller förlåt, jag menar SverigeDemokraterna i Kalmar. Jag ögnar snabbt igenom kommentarerna och ser att det mest är likasinnade som verbalt skakar varandras rasiststånd i kommentatorsfältet och jag tänker att… tänker att… Ja, jag tänker att han kan inte få vinna helt enkelt! Hur kan hans kärlekslösa inlägg vara det som engagerar mest idag? Vad säger det om vår omvärld? Vad säger det om oss?

Så kom igen nu! Kommentera ner honom i källaren nu. Om hälften av alla er som läst på bloggen idag skriver en rad så klår vi honom! Även om det bara skulle vara en rent symbolisk seger så skulle det kännas så gott att få lägga sig ikväll med den som huvudkudde.

Dela inlägget på Facebook och be dina vänner om kommentarer i bloggen, uppmana grannen att skriva något, tvinga maken att plita ner en rad. Gör nått! För att kärleken alltid är större än hatet…

Och här sitter jag på jobbet och har det bra i någon form av kommentarsregn. Ibland lönar det sig att gnälla lite. He he. Och som grädde på moset fick jag det här. Och från och med idag tittar de här två ner på mig från anslagstavlan.

Hur bra är inte det då? (Jag jobbar hårt också, bara så ni inte tror något annat.)

Jag erkänner. Jag har varit lite sur på sistone. Lite gramse. På er.

Jag har gått och tjurat lite över att ni är så jeeeeeeeeekla snåla med att kommentera det jag skriver. Det känns sådär. Att gå och tjura alltså. Vad är det att tjura över liksom? För det är väl inte för kommentarernas skull jag skriver. Eller?

Det där är så dubbelt. Jag önskar på ett sätt att jag var helt fri från bekräftelsebehov, att jag bara kunde skriva och skriva och vända ut och in på mig själv helt för min egen skull, utan att bry mig om ifall någon läste eller inte. Men, då kunde jag ju lika gärna skriva dagbok och det, mina vänner, är jag värdelös på. Det finns helt enkelt inget tråkigare än att skriva bara för sig själv, att skriva något som ingen annan får ta del av eller reagera på. Helt meningslöst.

Nu har jag bloggat i två och ett halvt år. Att varje dag få gå in på bloggen och se att människor läser det jag skriver, det är så roligt. Att se att det är många människor som läser det jag skriver, det är ännu roligare. Att några av alla dessa människor dessutom tar sig tid att skriva tillbaka och kommentera det jag skrivit, det är det roligaste av allt. Jag erkänner – så simpel är jag. Jag gillar när folk kommer i dialog och pratar med mig, mycket mer än jag gillar att bara prata rakt ut i tomma luften. Så är det.

Ibland när jag möter på bekanta, bekantas bekanta eller bekantas bekantas bekanta som säger ”Åh jag läser din blogg, den är så bra!” så säger jag ”Gör du det? Åh så kul! Tack.” fast inom mig tänker jag att ”Det hade ju varit trevligt om du hade sagt hej någon gång”. Men så vet jag att jag är precis likadan själv. Jag tassar runt och smygläser än här, än där och ger ganska sällan något avtryck från mig. Det är ju tillåtet i bloggvärlden! Att gå hem till någon, kolla i badrumsskåpet, öppna kylen och sedan gå ut igen som om inget hänt, det får man. Sådana är spelreglerna.

Mja, hur som helst... Det jag ville meddela med detta lilla inlägg var mest bara att jag inte är sur längre. Idag rasslade det nämligen till med fler kommentarer på en dag än ni hittills klämt ur er på hela det unga året. Det är alltså om klädhantering man ska skriva, sortering av avlagda plagg eller jakt efter pyttesmå trosor, då hettar det till i stugorna och kommentatorslusten väckt till liv. Vem hade kunnat ana att det var då det funkade?

Det här är en dag som kräver ett särskilt inlägg om klädvård. Och då menar jag inte bara det där vanliga tvättandet, hängandet, vikandet, sorterandet och strykandet som kreti och pleti ägnar sig åt. Nej, det jag främst tänker på är allt det arbete som kommer sig av att man inte bara köper nya kläder till sina barn, kläder som man sedan slänger så fort de urvuxna. Det arbetet, mina damer och herrar, måste vara världens mesta underskattade hemarbete.

Vi har den fantastiska förmånen att få ärva och låna massor av kläder till Signe. Hon är familjens mest välklädda och har en garderob som kan vara rent stressande. Hur ska hon hinna använda alla dessa fina kläder innan de blir för små?

Det är som sagt förmånligt och härligt på många sätt att slippa köpa kläder. Förutom att vi sparar pengar så sparar vi så klart på miljön och så är kläderna redan mjuktvättade och mindre fullmatade med färg när vi får dem. Det känns bra. Vad som ibland känns mindre bra är all logistik. Jag har kläder på väg ut, in, bort och tillbaka i halva huset känns det som. Jag har alltid påsar med kläder som ska lämnas tillbaka, kläder som ska lämnas vidare och kläder som ska skänkas bort efter att barnen vuxit ur dem.

I andra påsar ligger kläder som är på vänt. Lånade eller ärvda kläder som ännu är för stora. Sorterade efter storlek och säsong ligger de där och väntar. Alvins avlagda kläder som Signe ska få. Nya kläder som jag köpt i stora storlekar på rea. Överallt kläder. Och skor. Jag har ett helt skåp fullt med skor ute i förrådet, från storlek 24 och uppåt. Signe kommer aldrig att behöva gå barfota fram i livet.

Idag har jag gått igenom Signes garderob, rensat bort sådant vi inte använder och sådant som blivit för litet. Storlek 80 är nu helt ute och 92 börjar smyga sig in. Jag har öppnat fyra olika kassar och två lådor med kläder som väntat ett tag. Valt ut, valt bort, sorterat, vikt ihop och hängt upp. Rena julafton fast utan tomte och utan gemenskap och god mat.

Jag tycker att man borde ha en egen dag i almanackan för att uppmärksamma klädlogistiken i svenska hem. Om tulpanen och kanelbullen får varsin dag så borde de klädsorterande mammorna få en också. Mors dag räcker inte till, den är för kort och går åt till att uppmärksamma det uppenbara som en mamma gör, som att föda och älska sina barn. Klädhanteringen är liksom av en annan kaliber, fullständigt ouppmärksammat och helt utan tack. Ändå är det en syssla som kan uppta en hel lördag, med undantag för middag, en kort promenad och ett parti Rävspel. Bara så ni vet...

(Tips: Väldigt roligt set med modellera som engagerat hela familjen. Vem hade anat att Fredric hade en sådan talang för frisyrer? Borde jag bli orolig? Inköpt på Ica Maxi på rea för 37 spänn.)

Nu har det gått fyra månader sedan jag var hos Signes neonatalläkare i Trollhättan för någon slags ”debriefing”. Jag fick tala med en man som verkligen lyssnade på vad jag hade att säga, nickade, hummade, ställde vettiga frågor och på allvar ville veta vad jag tror att de hade kunnat göra annorlunda. Han talade om avdelningens egen insats med ett klädsamt mått av självkritik och jag hade verkligen försökt förbereda mig innan så att den kritik jag gav skulle vara konstruktiv.

Jag fick med lite skämskänsla i kroppen ge honom texterna från bloggen, från Signes födelse till det att knappen var borta och viktuppgången tagit fart på allvar. Känslan när han tog emot dem var att han skulle läsa, men vad vet jag? Vad vet jag egentligen?

Jag var så glad när jag gick från sjukhuset, men dagarna, veckorna och månaderna efter infann sig sakta men säkert någon slags känsla av antiklimax. Lite ”Jaha”. Lite ”Det var det”.

Jag vet inte vad jag förväntade mig. Trodde jag att telefonen skulle ringa sig varm? Trodde jag att doktorer, sköterskor, logopeder och dietister skulle stå på kö för att få prata med mig och ta del av vår framgångssaga, sagan om ett barn som föddes tidigt och lärde sig äta sent?

Jag vet inte vad jag förväntade mig. Det jag vet är att inget hände. Det jag vet är att ingen inom sjukvården verkar vilja se att det vi varit med om är något att dra lärdom av, att det kan bidra till andra barns och familjers välbefinnande. Inte nutritionsteamet i Göteborg och nu alltså inte heller barnavdelningen i Trollhättan.

Men så plötsligt… Plötsligt beskriver en av medlemmarna i Facebookgruppen ”Knapphålet” deras senaste möte hos nutritionsteamet på Östra, samma team som gav oss kalla handen när vi pratade Graz och sondberoende i maj 2011.

”…måste säga att jag blev glatt överraskad över deras inställning. Vi satt och diskuterade länge om sonens matsituation och hur vi ska gå vidare för att sluta sonda. Pratade om olika tillvägagångsätt i Sverige och övriga Europa, vad det fanns för hjälp att få förutom gastroteamet. De var öppna och nämnde flera ställen ute i Europa. ”

Eeeeh… What!? Pratar vi om samma gäng här? Insinuerade de inte minsta lilla uns om barnmisshandel när de pratade om Europa?

”…De tyckte att det var helt rätt timing att börja pressa sonen, de var mycket väl med på att många blir sondberoende och att vi inte kan fortsätta att sonda fulla mål och hoppas på att han börjar äta själv.”

Ursäkta? Hörde jag verkligen rätt? Sa de verkligen inget om att försöka med glass, ge sig till tåls framåt skolåldern och bara vara glad för att det inte är värre?

”…tycker att detta är en bra början och de kommer att vara där och stötta. Dietisten kommer ringa en till två gånger i veckan för att kolla läget och vi ringer om vi vill bolla tankar. ”

Jag är mållös. Ingår stöd i konceptet? Är det inte kontroll och skuldbeläggande som ligger i fokus? Vad har hänt? Jo det ska jag tala om för er! Signe har hänt. Frida har hänt. Stina har hänt. Det är vad jag väljer att tro i alla fall. Att våra fina mirakel inte går att blunda för.

Nu håller vi tummarna för den här lille killen också, att han ska gå samma smakfulla framtid till mötes som våra tjejer. Att hans mamma ska få uppleva den glädje jag nyss fick uppleva – den välsignade glädjen i att få se sitt barn med god aptit äta plättar med socker och sylt och skölja ner dem med ett stort glas mjölk. Den glädjen önskar jag att alla kunde få uppleva.