Nu har det gått fyra månader sedan jag var hos Signes neonatalläkare i Trollhättan för någon slags ”debriefing”. Jag fick tala med en man som verkligen lyssnade på vad jag hade att säga, nickade, hummade, ställde vettiga frågor och på allvar ville veta vad jag tror att de hade kunnat göra annorlunda. Han talade om avdelningens egen insats med ett klädsamt mått av självkritik och jag hade verkligen försökt förbereda mig innan så att den kritik jag gav skulle vara konstruktiv.

Jag fick med lite skämskänsla i kroppen ge honom texterna från bloggen, från Signes födelse till det att knappen var borta och viktuppgången tagit fart på allvar. Känslan när han tog emot dem var att han skulle läsa, men vad vet jag? Vad vet jag egentligen?

Jag var så glad när jag gick från sjukhuset, men dagarna, veckorna och månaderna efter infann sig sakta men säkert någon slags känsla av antiklimax. Lite ”Jaha”. Lite ”Det var det”.

Jag vet inte vad jag förväntade mig. Trodde jag att telefonen skulle ringa sig varm? Trodde jag att doktorer, sköterskor, logopeder och dietister skulle stå på kö för att få prata med mig och ta del av vår framgångssaga, sagan om ett barn som föddes tidigt och lärde sig äta sent?

Jag vet inte vad jag förväntade mig. Det jag vet är att inget hände. Det jag vet är att ingen inom sjukvården verkar vilja se att det vi varit med om är något att dra lärdom av, att det kan bidra till andra barns och familjers välbefinnande. Inte nutritionsteamet i Göteborg och nu alltså inte heller barnavdelningen i Trollhättan.

Men så plötsligt… Plötsligt beskriver en av medlemmarna i Facebookgruppen ”Knapphålet” deras senaste möte hos nutritionsteamet på Östra, samma team som gav oss kalla handen när vi pratade Graz och sondberoende i maj 2011.

”…måste säga att jag blev glatt överraskad över deras inställning. Vi satt och diskuterade länge om sonens matsituation och hur vi ska gå vidare för att sluta sonda. Pratade om olika tillvägagångsätt i Sverige och övriga Europa, vad det fanns för hjälp att få förutom gastroteamet. De var öppna och nämnde flera ställen ute i Europa. ”

Eeeeh… What!? Pratar vi om samma gäng här? Insinuerade de inte minsta lilla uns om barnmisshandel när de pratade om Europa?

”…De tyckte att det var helt rätt timing att börja pressa sonen, de var mycket väl med på att många blir sondberoende och att vi inte kan fortsätta att sonda fulla mål och hoppas på att han börjar äta själv.”

Ursäkta? Hörde jag verkligen rätt? Sa de verkligen inget om att försöka med glass, ge sig till tåls framåt skolåldern och bara vara glad för att det inte är värre?

”…tycker att detta är en bra början och de kommer att vara där och stötta. Dietisten kommer ringa en till två gånger i veckan för att kolla läget och vi ringer om vi vill bolla tankar. ”

Jag är mållös. Ingår stöd i konceptet? Är det inte kontroll och skuldbeläggande som ligger i fokus? Vad har hänt? Jo det ska jag tala om för er! Signe har hänt. Frida har hänt. Stina har hänt. Det är vad jag väljer att tro i alla fall. Att våra fina mirakel inte går att blunda för.

Nu håller vi tummarna för den här lille killen också, att han ska gå samma smakfulla framtid till mötes som våra tjejer. Att hans mamma ska få uppleva den glädje jag nyss fick uppleva – den välsignade glädjen i att få se sitt barn med god aptit äta plättar med socker och sylt och skölja ner dem med ett stort glas mjölk. Den glädjen önskar jag att alla kunde få uppleva.