Linas liv i limbo

Alla inlägg den 9 december 2012

Av Lina - 9 december 2012 19:14


Jag bor i en liten kommun strax norr om Göteborg. Eller ja, den är inte så liten egentligen.  Befolkningsmässigt återfinns vi på plats nummer 88 bland Sveriges 290 kommuner. Vi är dubbelt så många som i Hultsfreds kommun, men hälften så många som i Trollhättans. (För er som undrar är den minsta kommunen Bjurholms med hela 2 433 invånare. Vi är i alla fall mer än tio gånger så många som de är. )


Ja, vi är inte så få, men känner oss ändå små i jämförelse med storebror. Göteborg. Nästan tjugo gånger så stor som oss, näst störst i landet, femte störst i Norden och centrum för i stort sett allt i regionen. Det är dit man åker för att arbeta eller roa sig, shoppa eller utbilda sig. Som så många andra kranskommuner lider vi av ett svårartat mindervärdeskomplex.  Men från och med idag är det historia.


Som bekant har alla kommuner med självaktning en slogan. Ovan nämnda Bjurholm har, inte helt oväntat, ”Sveriges minsta kommun”.  Mellerud fick kritik för sin ”Hårda bud i Mellerud” medan Sotenäs, som inte ligger allt för långt därifrån, tycks ha kommit undan med sitt ”Full fräs i Sotenäs” och Trosa kan skoja till det med ”Världens ände”. Vår kommuns slogan är ”En stark del av Göteborg”. Något som många dragit på smilbanden åt och tänkt att det snarare borde vara ”En bakdel på Göteborg” eller kanske ”En reservdel till Göteborg.” Men det var då. Det var innan tåget.


Idag invigdes pendeltåget som ska förändra liv. Nu kan vi åka till Götet på tjugo minuter och till Trollhättan på en halvtimme. Välden har krympt och vi har i stort sett blivit Sveriges navel. Alla tittar på oss. Ja, alla som inte har något bättre för sig alltså.


Vi var nere på invigningsfesten i ett av de fem samhällen i kommunen som nu välsignats med pendelstation. Det var sång och marknad, flottyrringar och lotterier. Lasse Kronérs ordvitsar blandades med Jessica Anderssons skönsång och förväntan inför eftermiddagens fyrverkerier låg nästan lika tung i luften som röken från alla eldkorgar som stod och brann.


Alvin fick en fladdermus målad i ansiktet inne på stationen och medan han satt och balanserade på den höga stolen kunde jag se mig omkring. Det jag såg var fint. Byggmästarna tyckt ha skött sig och allt såg snyggt och prydligt ut. Hissen gled nästan ljudlöst upp till gångbron som ska ta pendlaren över den nya motorvägen och ner till järnvägen. I rusningstid kommer tågen att avgå varje kvart och i kommunen pyr just nu många, mer eller mindre långt framskridna, planer på både nya bostäder, skolor, sporthallar och skyskrapor(!). Doften av kaffe och bullar som sipprade ut från den nyöppnade Pressbyrån kunde lätt misstas för lukten av en godare framtid och jag blev för en kort sekund rörd. Så många hoppas så mycket.


Imorgon ska jag ta pendeltåget till jobbet på bara några minuter. Bilköande är numer historia och ser ni några i Göteborgsområdet som går med rakare rygg och fastare blick än vanligt imorgon så kan ni räkna med att de kommer från samma kommun som jag.

   

Av Lina - 9 december 2012 01:11

   


Barnakinder rosiga av kyla utifrån och värme inifrån. Fint.


Vi har haft fantastiskt väder idag. Kallt och klart och soligt och snöigt - vinter på riktigt. Vi har varit vid pulkabacken och så gick vi in en snabb sväng på en märklig lokal julmarknad som till nittionio procent bestod av lotterier. Tombola – det är julstämning det! (Eller inte.)


På kvällen blev vi bjudna på mat hos min syster. Vi tittade på ”Så mycket bättre”, jag åt alldeles för mycket godis och barnen hoppade och levde runt så att väggarna skallrade. En helkväll.


Dagarna går så fort. Livet går så fort och ibland undrar jag vad det blir av det. Jag är trettiofyra år. Inte gammal och inte ungdom. Vuxen.


Oftare och oftare tänker jag tankar om att det inte finns något att vänta på. Att jag ska leva livet nu, göra saker nu, tycka om mig själv nu. Inte vänta på ”om” och ”men” och ”sedan”. Jag pratar inte om jordenruntresor eller deltagande i dokusåpor, utan mer saker i stil med att ringa samtal jag längtat efter, låta bli att svara på samtal jag inte vill ta, ha klänning en onsdag på jobbet och rött läppstift på julfesten. Att inte låta andras förväntningar eller Jante begränsa mig.


För vem vill bli ihågkommen som ”hon som var så lagom” eller ”hon som var som alla andra”?


Så tänker jag och det är nog därför jag skriver så sällan. Det som rör sig i mitt huvud nu för tiden känns så stort, så svårfångat och så oerhört pretentiöst att sätta på pränt. Att skriva om barnen är enkelt. Att skriva om mig själv, så mycket svårare. Men här är jag i alla fall. För er som undrat…


 

Skapa flashcards