Igår kom vi lite sent till dagis/förskolan/föris. (Man vet ju inte vad man ska kalla det nu för tiden för att inte trampa någon på tårna.) De andra barnen hade precis satt sig vid frukostbordet när vi hastade in med andan i halsen. Alvin slank ner på sin lilla stol i stora salen medan jag hasade vidare in i lilla salen med Signe i famnen och blå tossor på fötterna.

I lilla salen har de ännu mindre stolar och på tre av dem satt det redan barn. Små barn. Ja alltså, de är på ett sätt lika stora eller större än Signe. Lika långa, eller längre, tjockare, rundare, mer fyrkantiga. Samtidigt är de mycket mindre än henne, yngre, mer bebisaktiga. De satt där med haklappar om halsen och filmjölk i hela ansiktet och såg väldigt söta men lite dumma ut, så där som bebisar gör.

Signe satte sig på sin stol, hällde upp lite av sin näringsdryck i ett glas och började dricka. Hon var inte helt nöjd utan gnällde lite ynkligt eftersom hon hellre ville gå in i stora salen. Så brukar vi nämligen göra när vi kommer i tid. Då säger vi hej till alla i lilla salen och sedan går Signe in till Alvin och kusin Melker och alla de andra stora barnen i den stora salen. Sedan följer hon med frukostvagnen in till sina små kompisar igen.

Resten av dagen funderade jag ganska mycket på det där. Att Signe är stor och liten på en gång. Liten som en ettåring men verbal, motorisk och smart som en två och ett halvt-åring. Glömmer vi av att hon är stor? Ser vi bara att hon är liten? Glömmer förskolepersonalen av att hon är stor? Tänker de på henne på samma sätt som på ettåringarna?

För en vecka sedan tog vi bort bygeln på barnmatstolen. Nu kan Signe klättra upp och ner på stolen själv och hon blev så glad över det. Glad och stolt satte hon sig som en liten drottning på sin tron och jag skämdes lite. Varför har vi inte tagit bort bygeln innan? Har vi trott att hon inte har balans nog att sitta själv, att hon skulle ramla ner?

Andra barn växer ju ur sina stolar. De blir långa och tjocka och knöliga att få ner i sittmöbler gjorda för bebisar, men inte Signe. Liten, nätt och lätt tar hon sig fram i världen, men det betyder ju inte att hon är omogen. Nej, hon fixar väldigt mycket på egen hand. Hon tar på sig tröja, byxor, overall och stövlar själv, hon pratar och konverserar, äter på egen hand och när jag tänker på det borde vi nog ta tag i det där med blöjan också. Hon säger alltid till efter att det skett något i den. Klart att hon skulle kunna säga till innan istället. Potträning över jul? Ja, kanske det… Hon är ju trots allt lite stor.