En liiiiten Signe med läskigt stoooora pupiller på ögonmottagningen. 

Tur att det inte var Signe som körde hem från sjukhuset, för hade polisen stoppat oss hade de garanterat trott att hon gick på någon form av knark. (Vilket knark det nu är som ger stora eller små pupiller. Jag är inte så värst bevandrad.)

Ögondropparna hade hur som helst önskad effekt, som synes, och Signe kunde efter viss väntetid bli undersökt med diverse manicker. Manickerna visade översynthet på båda ögonen, vilket visst inte var så farligt i sig. Det som var bekymrande var att graden av översynthet skilde sig åt mellan ögonen. Jag fattade inte riktigt varför det var ett problem, men det var det i alla fall. Eller, kunde bli, snarare. Just nu var allt ändå okej och vi kan ta och ses igen om ett halvår eller så. Är läget oförändrat då kanske vi får trixa lite med lapp för ögat eller glasögon, eller inte. Vi får se...

Signe tyckte i alla fall att det roligaste med dagen var att få åka hiss. 

Med risk för att bli tjatig måste jag ändå visa hur fin min Lucia var när han tände sina juleljus. Världens finaste. 

(Kortet är jättedåligt men ändå jättebra för att inte några av dagiskompisarna syns. De vill kanske inte vara med på en blogg…) 

Imorgon ska jag till ögonmottagningen med Signe. Jag har inte varit på sjukhus med henne på jättemånga månader nu så det känns lite ovant, liksom inte helt normalt. (Äntligen.)

Alla barn som är födda så tidigt som henne får ögonen kontrollerade under flera år. De flesta av dem är mer eller mindre översynta, men vissa får större besvär än så. Vårt lilla S har klarat sina stora blå väldigt bra men har en översynthet som eventuellt måste korrigeras med glasögon.

Fattar ni hur söt hon skulle vara med små brillor! Glugg mellan framtänderna och glasögon. Å så gillar hon att sjunga också…

Alla inblandade sörjer julkortets död. Bakgrunden till frånfället är att de tilltänkta modellerna visat sig vara omöjliga att fånga på en enda vettig bild.

Vila i frid julkortet. 

Alvin ska vara Lucia på torsdag. Det har varit bestämt sedan länge. Mycket bestämt.

Häromdagen frågade jag honom på nytt om han verkligen skulle ha det vita linnet till luciakronan eller om han hellre ville ha pepparkaks- eller tomtedräkt på kroppen. Det är ju liksom okej att blanda hur man vill.

Jag fattar inte själv varför jag måste fråga så många gånger. Jag till och med skäms lite över att jag gör det, så hade det ju inte varit om Signe haft samma önskemål eller om hon velat vara pepparkaksgubbe. Pojken är fem år! Varför kan jag inte bara säga ja och okej och fixa fram det där lucialinnet? Inners inne finns det uppenbarligen en liten del av mig som inte är så himla politiskt korrekt i alla fall. (Men säg det inte till någon.)

Alvin vidhöll hur som helst att han skulle ha det vita linnet och var så bestämd att jag inte kunde låta bli att dra på smilbanden. Som en sann femåring reagerade han blixtsnabbt. ”Varför skrattar du? Vad skrattar du åt?” Jag samlade ihop mina anletsdrag och förklarade att jag bara var glad. Glad att han var så bestämd, att det var bra. Att det är bra att veta vad man vill. Det var därför jag skrattade.

Förresten… Jag kanske ska tillägga att skälet som sonen anfört till att han vill vara just Lucia är att ”då kan man bränna alla”.

Jorå.

”Lucian har ju massa ljus. På hela huvudet. Men pepparkaksgubben han har bara ett ljus i handen. Och tomten… Han har ingenting, han bara går. Pffft…)

Ja, så har han sagt. Det låter som om dagiskompisarna gått ihop och jämfört de olika figurerna i luciatåget på samma sätt som de jämför superhjältars krafter och förtjänster. Men jag tror att den verkliga anledningen till att Alvin vill vara Lucia är att det är den finaste figuren i tåget. Kolla bara…

        
(Jag älskar förresten hur kronan vilar på öronen i sann Prins John-anda.)

Jag bor i en liten kommun strax norr om Göteborg. Eller ja, den är inte så liten egentligen.  Befolkningsmässigt återfinns vi på plats nummer 88 bland Sveriges 290 kommuner. Vi är dubbelt så många som i Hultsfreds kommun, men hälften så många som i Trollhättans. (För er som undrar är den minsta kommunen Bjurholms med hela 2 433 invånare. Vi är i alla fall mer än tio gånger så många som de är. )

Ja, vi är inte så få, men känner oss ändå små i jämförelse med storebror. Göteborg. Nästan tjugo gånger så stor som oss, näst störst i landet, femte störst i Norden och centrum för i stort sett allt i regionen. Det är dit man åker för att arbeta eller roa sig, shoppa eller utbilda sig. Som så många andra kranskommuner lider vi av ett svårartat mindervärdeskomplex.  Men från och med idag är det historia.

Som bekant har alla kommuner med självaktning en slogan. Ovan nämnda Bjurholm har, inte helt oväntat, ”Sveriges minsta kommun”.  Mellerud fick kritik för sin ”Hårda bud i Mellerud” medan Sotenäs, som inte ligger allt för långt därifrån, tycks ha kommit undan med sitt ”Full fräs i Sotenäs” och Trosa kan skoja till det med ”Världens ände”. Vår kommuns slogan är ”En stark del av Göteborg”. Något som många dragit på smilbanden åt och tänkt att det snarare borde vara ”En bakdel på Göteborg” eller kanske ”En reservdel till Göteborg.” Men det var då. Det var innan tåget.

Idag invigdes pendeltåget som ska förändra liv. Nu kan vi åka till Götet på tjugo minuter och till Trollhättan på en halvtimme. Välden har krympt och vi har i stort sett blivit Sveriges navel. Alla tittar på oss. Ja, alla som inte har något bättre för sig alltså.

Vi var nere på invigningsfesten i ett av de fem samhällen i kommunen som nu välsignats med pendelstation. Det var sång och marknad, flottyrringar och lotterier. Lasse Kronérs ordvitsar blandades med Jessica Anderssons skönsång och förväntan inför eftermiddagens fyrverkerier låg nästan lika tung i luften som röken från alla eldkorgar som stod och brann.

Alvin fick en fladdermus målad i ansiktet inne på stationen och medan han satt och balanserade på den höga stolen kunde jag se mig omkring. Det jag såg var fint. Byggmästarna tyckt ha skött sig och allt såg snyggt och prydligt ut. Hissen gled nästan ljudlöst upp till gångbron som ska ta pendlaren över den nya motorvägen och ner till järnvägen. I rusningstid kommer tågen att avgå varje kvart och i kommunen pyr just nu många, mer eller mindre långt framskridna, planer på både nya bostäder, skolor, sporthallar och skyskrapor(!). Doften av kaffe och bullar som sipprade ut från den nyöppnade Pressbyrån kunde lätt misstas för lukten av en godare framtid och jag blev för en kort sekund rörd. Så många hoppas så mycket.

Imorgon ska jag ta pendeltåget till jobbet på bara några minuter. Bilköande är numer historia och ser ni några i Göteborgsområdet som går med rakare rygg och fastare blick än vanligt imorgon så kan ni räkna med att de kommer från samma kommun som jag.

Barnakinder rosiga av kyla utifrån och värme inifrån. Fint.

Vi har haft fantastiskt väder idag. Kallt och klart och soligt och snöigt - vinter på riktigt. Vi har varit vid pulkabacken och så gick vi in en snabb sväng på en märklig lokal julmarknad som till nittionio procent bestod av lotterier. Tombola – det är julstämning det! (Eller inte.)

På kvällen blev vi bjudna på mat hos min syster. Vi tittade på ”Så mycket bättre”, jag åt alldeles för mycket godis och barnen hoppade och levde runt så att väggarna skallrade. En helkväll.

Dagarna går så fort. Livet går så fort och ibland undrar jag vad det blir av det. Jag är trettiofyra år. Inte gammal och inte ungdom. Vuxen.

Oftare och oftare tänker jag tankar om att det inte finns något att vänta på. Att jag ska leva livet nu, göra saker nu, tycka om mig själv nu. Inte vänta på ”om” och ”men” och ”sedan”. Jag pratar inte om jordenruntresor eller deltagande i dokusåpor, utan mer saker i stil med att ringa samtal jag längtat efter, låta bli att svara på samtal jag inte vill ta, ha klänning en onsdag på jobbet och rött läppstift på julfesten. Att inte låta andras förväntningar eller Jante begränsa mig.

För vem vill bli ihågkommen som ”hon som var så lagom” eller ”hon som var som alla andra”?

Så tänker jag och det är nog därför jag skriver så sällan. Det som rör sig i mitt huvud nu för tiden känns så stort, så svårfångat och så oerhört pretentiöst att sätta på pränt. Att skriva om barnen är enkelt. Att skriva om mig själv, så mycket svårare. Men här är jag i alla fall. För er som undrat…

Äntligen lite ljus i stugan! Jag har aldrig längtat så mycket efter advent som i år. Mörkret 2012 måste vara det mest kompakta någonsin. Men nu så! Åtta adventsstjärnor och tre, nej fyra, adventstakar hittills och nu ska vi iväg och köpa en stjärna till Alvin. Han har särskilt önskat en i guld.

Nu på morgonen har han öppnat tre adventskalendrar. En med choklad, en med paket och en TV-kalender med bara en vanlig lucka. Något överdrivet kan tyckas men än har ingen klagat.

Signe tittade upp i fönstret imorse och utbrast: "De bli jättefint blinka lilla fäna hänga dä!" Min duktiga unge!