Jag har ett ambivalent förhållande till små barn. I synnerhet till stora små barn. Ettåringen som väger fjorton kilo ger mig lite ångest. Ettochetthalvtåringen som iklädd breda hängslebyxor som spänner över magen, vaggar runt på öppna förskolan likt en prost skapar oro. Fyramånadersbebisen som bara väger några hundra gram mindre än Signe gör mig ängslig. Den halvt om halvt nyfödda som fyller ut hela sin bilbarnstol på både längd och bredd ger mig nästan lite panik. Ska barn vara så stora? Varför är alla så stora? Eller kanske allra mest; Signe är så liten!

När vi är hemma och Signe far runt och lever så är hon ju bara Signe, liten och nätt men helt rätt. Men i sällskap med alla de där andra barnen blir hon plötsligt så liten så liten, så smal och tanig och jag vill bara åka hem igen. Hem till vårt hem där Signe bara är Signe, pigg och fin.

Och inne i mitt huvud blir jag en elak, missunnsam människa som nästan avskyr de där tjocka små barnen. Jag vill att deras mammor också ska vara oroliga, så att det inte blir så ensamt. Jag vill fråga dem om det inte är jobbigt att bära på sådana där jättar till barn, om det verkligen är normalt att vara så där stor, på vilken kurva barnen egentligen ligger, att det ju måste vara långt över alla normalkurvor och att det verkligen inte kan vara bra. Fast så säger jag så klart inte och jag ser att barnen är fina och friska och att deras mammor är stolta över dem.

Jag är bara avundsjuk. Och ambivalent för å ena sidan är Signe helt normal. Hon håller sig som jag sagt tidigare inom normalspannet för barn i hennes ålder när det gäller både längd och vikt. Men å andra sidan så ligger hon långt ner inom det som anses vara normalt. När vi var på sjukhuset igår så visade deras snåla våg (inte ens den är god med oss) att hon bara vägde 8 135 gram, hela ett och ett halvt hekto mindre än vad vågen på BVC visade förra veckan. Och vips så singlade hon ner till -3 bland tillväxtkurvorna och mitt humör ner till fotknölarna, igen.

Sköterskan sa varken bu eller bä. Inte dietisten heller. De sa egentligen ingenting, frågade hur det gick med maten. Vi sa ”bra”. (Eller, jag sa väl inte så mycket alls utan lät Fredric prata. Jag blir helt konstig när jag är där. Helt kort i tonen och märklig och hade jag träffat mig själv så hade jag garanterat inte gillat mig alls. Det är väl fritt fram för hobbypsykologen att nysta i varför jag beter mig så tillknäppt men någon form av skyddsstrategi ligger väl nära till hands.) Vi fick inget ”oh så bra, oroa er inte, där här går fint” och heller inget ”det här ser inte bra ut, så här kan vi inte fortsätta”. Vi gick där ifrån i något slags tillstånd av vakuum och med en lapp i fickan om ny tid i slutet av november. Då ska vi träffa en ny läkare och ”prata om att ta bort knappen” som sköterskan sa. Jag frågade inte vad hon menade, vet sedan gammalt att det inte spelar någon roll.

Om jag resignerat? Ja kanske en aning, eller så fördelar jag bara krafterna på sådant jag faktiskt kan påverka. Som vikten och längden på alla barn i grannskapet.