Jag har ett ambivalent förhållande till små barn. I synnerhet till stora små barn. Ettåringen som väger fjorton kilo ger mig lite ångest. Ettochetthalvtåringen som iklädd breda hängslebyxor som spänner över magen, vaggar runt på öppna förskolan likt en prost skapar oro. Fyramånadersbebisen som bara väger några hundra gram mindre än Signe gör mig ängslig. Den halvt om halvt nyfödda som fyller ut hela sin bilbarnstol på både längd och bredd ger mig nästan lite panik. Ska barn vara så stora? Varför är alla så stora? Eller kanske allra mest; Signe är så liten!
När vi är hemma och Signe far runt och lever så är hon ju bara Signe, liten och nätt men helt rätt. Men i sällskap med alla de där andra barnen blir hon plötsligt så liten så liten, så smal och tanig och jag vill bara åka hem igen. Hem till vårt hem där Signe bara är Signe, pigg och fin.
Och inne i mitt huvud blir jag en elak, missunnsam människa som nästan avskyr de där tjocka små barnen. Jag vill att deras mammor också ska vara oroliga, så att det inte blir så ensamt. Jag vill fråga dem om det inte är jobbigt att bära på sådana där jättar till barn, om det verkligen är normalt att vara så där stor, på vilken kurva barnen egentligen ligger, att det ju måste vara långt över alla normalkurvor och att det verkligen inte kan vara bra. Fast så säger jag så klart inte och jag ser att barnen är fina och friska och att deras mammor är stolta över dem.
Jag är bara avundsjuk. Och ambivalent för å ena sidan är Signe helt normal. Hon håller sig som jag sagt tidigare inom normalspannet för barn i hennes ålder när det gäller både längd och vikt. Men å andra sidan så ligger hon långt ner inom det som anses vara normalt. När vi var på sjukhuset igår så visade deras snåla våg (inte ens den är god med oss) att hon bara vägde 8 135 gram, hela ett och ett halvt hekto mindre än vad vågen på BVC visade förra veckan. Och vips så singlade hon ner till -3 bland tillväxtkurvorna och mitt humör ner till fotknölarna, igen.
Sköterskan sa varken bu eller bä. Inte dietisten heller. De sa egentligen ingenting, frågade hur det gick med maten. Vi sa ”bra”. (Eller, jag sa väl inte så mycket alls utan lät Fredric prata. Jag blir helt konstig när jag är där. Helt kort i tonen och märklig och hade jag träffat mig själv så hade jag garanterat inte gillat mig alls. Det är väl fritt fram för hobbypsykologen att nysta i varför jag beter mig så tillknäppt men någon form av skyddsstrategi ligger väl nära till hands.) Vi fick inget ”oh så bra, oroa er inte, där här går fint” och heller inget ”det här ser inte bra ut, så här kan vi inte fortsätta”. Vi gick där ifrån i något slags tillstånd av vakuum och med en lapp i fickan om ny tid i slutet av november. Då ska vi träffa en ny läkare och ”prata om att ta bort knappen” som sköterskan sa. Jag frågade inte vad hon menade, vet sedan gammalt att det inte spelar någon roll.
Om jag resignerat? Ja kanske en aning, eller så fördelar jag bara krafterna på sådant jag faktiskt kan påverka. Som vikten och längden på alla barn i grannskapet.
Karin
10 november 2011 22:24
Min systerdotter fyllde 1 år i augusti. Hon väger 8 kg idag. Liten och nätt liten tjej, pigg och glad på alla sätt och vis. Föddes på dagen beräknad. Men med lite förkylningsastma i bagaget stannade hon av litegrann.
Det växer nog bort. Precis som hon troligtvis växer ikapp sina jämnåriga kompisar.
Men jag håller med, jag förfäras över alldeles för många tjocka och feta barn idag. En flicka på min dotters gymnastik är 3 år och har väldigt många bilringar när hon sitter i knät på sin (också väldigt överviktiga mamma). Jag blir mörkrädd när jag ser sånt, samtidigt som jag är glad över att hon faktiskt går på gymnastiken.
Som jag sagt så många gånger, tro på dig själv och ert barn. Är allmäntillståndet bra, mår barnet bra!
Kram Karin
http://www.stylebymom.se
Lina
11 november 2011 00:00
Hej Karin, Tack för kommentaren, det gör mig så glad att du tar dig tid att skriva. Men jag måste bara förtydliga att jag inte menade att barnen är ohälsosamt tjocka. Det är små barn från 4 till 18 månader jag skriver om som är friska och sunda men stora, eller i alla fall mycket större än min lilla skrutta. De ligger kanske lika högt ovanför normalkurvan som Signe ligger under den, fast fortfarande inom normalspannet. Barnfetma är en helt annan femma...
Kram Lina
Fröken S
11 november 2011 00:04
Jag kunde faktiskt inte låta bli att skratta lite över "de tjocka barnen". Du skriver så roligt och man dras verkligen med i allt du skriver, men också hur du skriver. Du har verkligen en förmåga att skriva så man vill läsa mer. Både om det som är gott och ont. Jag tycker Signe verkar helt toppen, ska bli roligt att lära känna henne när hon börjar på förskolan :) Men jag kan försöka sätta mig in i dina tankar om de tjocka barnen med, hur det kan kännas allt det där. Eftersom jag inte har egna barn kan jag aldrig riktigt förstå. Men jag tycker iaf att ni är kanonbra och jag beundrar er kamp.'Kram
Lina
11 november 2011 00:08
Tack. Hon är toppen. :-)
Marie
11 november 2011 08:06
Kanske är det ett typiskt drag hos föräldrar, att oroa sig över allt som verkar annorlunda med ens barn? Vår son på 18 månader är oftast väldigt matglad, kanske snäppet över normalkurvan i längd och normal i vikt men nog har jag haft perioder då jag funderade på om det verkligen var rätt att han åt så mycket och avundsjukt sneglade på andras små nätta barn...
Hur tänker man förresten med ett barn som Signe? Jämförs hon med andra som "kom ut i världen" samtidigt som henne eller tar man hänsyn till att hon är för tidigt född när man pratar om vad som är normal vikt och längd?
Inte för att det egentligen spelar någon roll, hon verkar ju må toppen och det är ju det enda viktiga. Fortsatt lycka till med allt!
Lina
11 november 2011 08:38
Hej Marie. Visst är det som du säger - det går alltid att hitta saker att oroa sig för. Den som söker han finner.
När det gäller åldern så räknar man dubbelt i drygt två år för barn som är extremt tidigt födda. Signe är alltså snart 17 och 14 månader. Det är 17 månader sedan hon föddes men utvecklings- och storleksmässigt jämförs hon med barn som är 14 månader.
TinaLill
11 november 2011 09:52
Jag förstår precis vad du menar även om min situation var den omvända. Min yngsta var stor när hon föddes, 57 cm lång och vägde 4.5 kilo. Stora syster, född 2 år tidigare var bara aningen mindre vid födseln så det var väl inget jag direkt funderade på då men... Lillsyrran växte, och växte och växte. Efter ett drygt år trodde folk jag inte kännde att de var tvillingar när de såg oss på håll. Min oro var att hon aldrig skulle sluta växa, att hon skulle bli en 3 meter lång 180 kg tung "typ" östtysk kulstöterska med 52 i skostorlek. De ojade sig på BVC och på dagis tyckte det att hon var så sen med allt eftersom de glömde bort att hon var liten (åldersmässigt alltså) för att hon var så stor. Vet inte hur många diskussioner jag hade med dem om att för hennes ålder så är hon inte senare än någon annan unge, hon är ju bara XX månader. Idag är hon en lång, 186 cm, 18 åring, med storlek 41 i skor och 73 välplacerade kilon på sin kropp men för mig som mamma har det varit en resa att komma dit.
Signe ser helt underbar ut och verkar må och bete som vilken annan dryg ettåring som helst. Jag hoppas verkligen att du snart kan lägga all oro bakom dig (för vikt och längd alltså, oro för annat kommer, var så säker.... :-) )och att hon kan få "OK" stämplen i rumpan även från sjukvårdspersonalen.
Lina
11 november 2011 20:38
Ha ha. Vilken härlig berättelse, så här i efterhand, men jag förstår att det inte alltid var så roligt då när det begav sig. Tack för att du delade med dig!
//Lina
Anna
11 november 2011 16:20
Håller verkligen med dig! Under tiden vi är hemma tycker jag alltid att vår son är lagom stor, men så fort vi kommer ut bland folk "krymper" han liksom på något underligt sätt... Han ligger ju på -3 i längd så han är ju liten för sin ålder, men man glömmer liksom det medan man är hemma. -1 är ju riktigt bra jobbat av Signe tycker jag! Hejja er!!!
http://blixtibus.blogspot.com
Cilla
11 november 2011 23:43
Hej! Ville bara säga att min lilla tös bara vägde 8950g på 1.5 års kontrollen, hon är precis som Signe en liten och nätt tjej. Hon är född i v 39 och hennes vikt har aldrig bekymrat bvc. Hon är hur pigg och glad som helst. Så det finns flera små barn här ute som inte alls mår dåligt eller är sjuka, utan bara väger lite mindre än en del av de andra :)
Lina
12 november 2011 14:11
Tack tack tack för att du skrev det just nu. Det behövde jag efter en förmiddag med en liten S som inte velat äta något vidare värst alls men som far runt som ett jehu ett steg efter mig och gör allt jag städat ostädat igen.
Jag får nog ta mig ner till BVC och prata med dem, de ser ju friska barn som är små, till skillnad från sjukhuset där vi går som bara ser sjuka.
http://susannepanyaaventyr.blogspot.com
15 november 2011 23:46
Jag förstår precis vad du menar, min son är född i veckan 29 och även om han enligt bvc ligger helt perfekt på sin kurva kan jag inte låta bli att i mina sämsta stunder känna mig, precis som du säger, missunsam och elak och önska att de andra med sina stora perfekta 3,5-kilosnyfödda fick känna samma sak som vi går igenom... Inte min bästa sida...
Malin Kjellberg
28 november 2011 17:33
Alltså. Jag bara ÄLSKAR ditt sätt att skriva. SÅ jäkla bra o HÖG igenkänningsfaktor. Ni är ett bra team du o Signe som har kämpat mer än de flesta av oss nånsin behöver göra. Tänk ändå att det blivit såhär bra. Att hon lever. Att hon är frisk. Att hon faktiskt är där runt dina ben hela dagarna o stökar ner o gör dig alldeles tokig. Tänk vilket mirakel hon är. Hon må vara lite mindre - men precis lika stor o viktig på jorden för det!
Önskar att vi kunde träffas nån gång! Maila mig gärna! mollisen@gmail.com
http://www.malinkjellberg.blogspot.com
En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.
...................................
Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...
