I morse vaknade jag tidigt. Några minuter innan klockan ringde gled jag upp ur sängvärmen och in i duschen. Dimman låg fortfarande tät i badrummet när jag fönade och plattade håret, smorde in mig och duttade lite parfym bakom öronen. Jag klädde på mig kläderna jag strukit och lagt fram kvällen innan men lät barnens små paltor ligga kvar.  Ute i köket satte jag på kaffe och gick sedan ut och för att hämta tidningen.

Kylan bet i kinderna på mig under den korta promenaden till och från brevlådan. Väl inne i värmen igen hällde jag upp fil och müsli, bredde en smörgås och kände att mina fingrar var kalla mot kaffekoppens svala porslin.

Med tidningen som enda sällskap konstaterade jag att tillståndet i världen var tämligen oförändrat och att jag älskar den här stunden på dagen. Stunden helt för mig själv, innan resten av familjen vakat, när jag bara kan sortera tankarna och förbereda mig för dagen.

När kaffet var urdrucket diskade jag undan, sminkade mig, borstade tänderna och gick sedan upp för att väcka barnen.

Glömde jag att säga att jag var ute och sprang också förresten? Fem kilometer i intervaller och så lite yogainspirerad stretching på det.

Så hade det ju kunnat vara. Så ska det bli. När jag är vuxen.  Men i väntan på det så ser morgonrutinerna ut ungefär så här:

Klockan ringer tio i sex. Jag har satt den på väckning vid sänggåendet kvällen innan och då tänkt att jag verkligen ska gå upp vid den tiden den här gången. Att jag inte ska somna om och att jag inte ska snooza, trots att det blivit mycket senare än jag tänkt mig när jag väl ställer klockan och det inte är många timmar kvar tills den är just tio i sex.

Ja, klockan ringer som sagt och jag snoozar, somnar om, snoozar igen, vaknar långsamt till liv och släpar mig upp mycket senare än som var tänkt. Igen.

Jag duschar nästan aldrig på morgonen eftersom jag inte tycker att jag hinner det. Om jag har duschat kvällen innan och gått och lagt mig med blött hår ser jag Jedwards frisyr i spegeln och får tvinga ner den med vatten. Jag plattar till frisyren, fixtrixar lite och kör snabb ”halvsminkning” i fejset. (Allt utom ögonen, dem passar jag istället på att fixa före första fikat på jobbet. Mina kollegor har därmed sett mig osminkad, halvsminkad, helsminkad och översminkad. Ibland allt på samma dag. Det känns fint.)

Klädjakt. Finns det något trevligt att ha på sig i tvättstugan, eller kanske i klädkammaren eller möjligen på golvet bredvid sängen? Det finns det i regel, men de värsta mornarna står jag bara och stirrar i klädkammaren och tycker att alla plagg ser omöjliga ut. Hittills har jag i alla fall inte gått till jobbet naken.

Frukost i hemmet är bortrationaliserat. Barnen får ju frukost på dagis och min står och väntar i ett skåp på kontoret och intages i sällskap med en kopp automatkaffe vid skrivbordet.

När jag klätt mig själv plockar jag fram kläder till Alvin och går upp till hans säng. För att spara tid slår jag ihop väckningen och påklädningen till ett enda moment. Av med gamla kallingar, på med nya, strumpor, byxor. Alvin blir mer och mer vaken och så viskar jag till honom att komma med huvudet. Min fina pojke lyder sömndrucket, glider in med huvudet i tröjan och petar in armarna i ärmarna. Jag drar upp honom i mitt knä och så sitter vi en stund i pojkrummets halvmörker och håller om varandra innan vi går in och hämtar Signe.

Om det är någon stund jag gillar på morgonen så är det väl den, några sekunder av stillhet och kärlek. I övrigt så väntar och längtar jag efter att de där vuxna mornarna ska bli verklighet. Hur gammal ska man bli för att vakna innan klockan ringer?

Jag är bra på mycket, men det där med morgonrutiner är sannerligen en av mina sämsta grenar.