Signe har utvecklat en ytterst förfinad smak. Endast den innersta gurkfilén är god nog åt henne.

Jag sitter och tittar på henne när hon tuggar och sörlpar. Tänker att det känns obegripligt att det är hon som var barnet som inte åt. Hela den tiden ligger så långt borta, samtidigt som den ligger alldeles under ytan. Under huden.

Igår var vi hos min syster. Signe dansade runt som ett jehu på golvet, pratade och sjöng, drog syrrans katter i svansen och var som tvååringar är mest. Då kom jag plöstligt att tänka på hennes öron. Hennes små nyfödda öron. Hur tunna de var när hon kom ut till oss.

De var tunna som löv.

Som skira, fuktiga blad låg de slickade mot hennes lilla skalle. För att kunna göra rent och torka bakom dem var jag tvungen att försiktigt lyfta det yttersta av öronmusslan med en nagel. När jag gjorde det såg man att den var genomskinlig. Den var ännu så ung att inget borsk hade börjat bildas. Ett perfekt format öra av tunnaste, tunnaste hud.

Och jag var så rädd att skada det, göra sönder det eller rent av få det att lossna från det lilla huvudet.

Den tiden känns också så oändligt långt borta, samtidigt som mina fingrar minns precis hur de darrade när de försiktigt lyfte ett litet, litet öra.