Jag har inte bröstcancer. Idag vet jag det med säkerhet.

När jag gick in i hissen, på väg upp till mottagningen där mammografen väntade, mötte jag min egen spegelbild. Plötsligt slogs jag av tanken ”Tänk om det här är sista dagen i mitt liv som jag känner mig frisk.”

Jag har inte känt mig särskilt orolig egentligen, det nära halvår jag väntat på att vårdcentralens remiss skulle omsättas i praktik. Precis som distriktsläkaren där har jag själv inte kunnat hitta någon distinkt knöl i bröstet utan mer en diffus knölighet som jag plötsligt blev osäker på om den var normal eller inte. Remissen till bröstmottagningen gick iväg mest ”för säkerhets skull” och även om cancerfantasierna blommat ut ohämmat vid några tillfällen, har jag för det mesta kunnat hålla det ifrån mig.

Jag har försökt tänka att det hela handlar om att jag ska få ett ok på den där knöligheten. Att jag ska få veta att den är helt normal så att det är först om det skulle dyka upp annat knöligt som jag behöver oroa mig.

När mammografen gjort sitt fick jag sitta ner i väntrummet igen. En kvart senare ropades mitt namn upp och jag fick följa med en sköterska som visade in mig i ett rum hon kallade för ”ultraljudsrummet”. Jag hade fått veta innan att ultraljudsundersökning kunde komma att utföras om det fanns några oklarheter kring röntgenbilderna.

Plötsligt blev luften tyngre att andas. Plötsligt kändes det som en väldigt dålig idé att inte ha berättat för någon var jag var. Plötsligt kände jag mig väldigt ensam.

Varför berättar man inte för någon att man går runt och funderar på om man har cancer? Det har jag tänkt på en del tidigare. Nu vet jag.

1. För att man inte orkar med andras oro.

2. För att man inte vill framstå som en pjåskig typ.

3. För att man inte orkar höra "Det är nog inget farligt ska du se."

4. För att man inte orkar med mer oro än sin egen.

5. För att man tänker att andra inte heller orkar med mer oro än sin egen.

Så kom läkaren som skulle utföra ultraljudet in. ”Röntgenbilderna ser bra ut, men vi tittar lite extra för säkerhets skull.”

Han tittade lite extra, sa ord som ”normalt”, ”vanligt” och annat vackert. Och så fick jag gå. I hissen ner såg jag min spegelbild på nytt och ville krama den.

Jag hämtade barnen tidigt på dagis, drog in deras doft i näsan och ville gråta men lät bli. Jag ringde mamma och syster och berättade lite i förbifarten att jag inte hade cancer. Jag berättade för Fredric när han kom hem, högst odramatiskt och i samma anda som jag berättade om mitt tandläkarbesök i förra veckan.

Efter middagen fick jag ett utbrott över blodapelsiner på en diskbänk och det är väl ungefär så långt jag kommit i min känslobearbetning.

Idag vet jag med säkerhet att jag inte har bröstcancer. Imorgon seglar jag ut i ovissheten igen. 

Två inlägg inom en halvtimme. Det måste vara rekord.

På tal om lilla fina Alvin så måste jag bara få berätta lite om de storslagna födelsedagsplanerna som smids just nu. Han blir sex år om bara 18 dagar och frågar nästan varje dag om det inte är februari nu. (Han fyller den 1:a.)

Det är faktiskt häftigt att få befinna sig i närheten av någon som längtar så mycket efter något. Hur ofta händer det liksom? De flesta av oss är ju lite lagom blasé inför det mesta i livet och kan till och med glömma av våra egna födelsedagar. Det händer aldrig en sexåring.

Vad Alvin tror och tänker ska hända på hans födelsedag är dock mindre tydligt. Några hållpunkter har vi i alla fall fått: Han ska få paket. Ett av dem bör innehålla en discokula. Flera av dem bör innehålla Skylanders. Han ska ha barnkalas. Dit ska kompisar komma och de ska ha paket med sig. Där och då ska även discokulan fram och det ska dansas. Det ska även fiskas efter godispåsar och som ett practical joke bör vi nu och då stoppa strumpor i påsarna. Tårta ska inmundigas och på den ska det finnas följande bild:

Mmmmm.... Så gott det ser ut. Bara jag ser en Skylander så vattnas det i munnen på mig.

Fredric förklarade för Alvin vad vi skulle se på TV ikväll. Senare frågade sonen om vi inte kunde äta lite godis också när vi skulle titta på inbrottstjejerna och -killarna som hade varit så duktiga och snälla.

Inbrottsgalan. Det hade varit nått' de'!

Årets nykomling, årets bragd, årets kvinna... Jag ser det framför mig. Priset är en förgylld kofot.

Våga SVT! Våga!

Jag har tyckt om att skriva ända sedan jag var ett litet barn. Jag minns min första skrivbok där jag plitade bokstäver på rad efter rad utan att ännu kunna bilda några ord med dem. Själva pennföringen fascinerade mig, att forma former som blev bokstäver, som så småningom blev ord som innehöll mening.

En annan sak med barnet som var jag, är att hon var en fasligt lillgammal typ. Hon använde ord som de andra barnen aldrig hört, tyckte sig kunna mer, veta mer, förstå bättre och vara mer mogen. I alla fall inuti. Jag försökte så klart anpassa mig så gott det gick till min omgivning, men med mer eller mindre stor framgång.

Jag har i stort sett alltid känt mig främmande i min egen ålder. När jag tänker på det tror jag att det är först nu, när jag är över trettio som jag känner mig just så gammal som jag är. Ja, kanske faktiskt något yngre än de 34 år jag bär i kroppen. Kanske. 

Det där med att vara lillgammal och att skriva mycket som väldigt ung, det kan få vissa konsekvenser. Nämligen att det som skrivs låter fasligt lillgammalt. Idag städade jag bland gamla papper i arbetsrummet och ramlade då bland annat på en mapp full med mina skoluppsatser. Jag har läst och rodnat och varit på vippen att sy mig en egen skämskudde på symaskinen intill. Hur står mellan- och högstadielärare ut!? frågar jag mig. Hur håller de masken? Hur gör de för att inte skratta ihjäl sig?

Jag vill drista mig till att dela med mig av ett av mina tidiga alster. Det är inte daterat, men jag tror att jag var 14 eller 15 år när jag skrev ”Ung drömmare”. Som en bakgrund skulle jag bara vilja förtydliga att jag under mina tidiga tonår nästintill överkonsumerade litteratur i denna genre.

Bara så ni vet...

Jag rodnade så öronen brann när jag läste mitt gripande alster. Jag rodnade igen när jag skrev rent det på datorn och jag rodnar nu vid bara tanken på att ni ska läsa det. Men, here we go.

Ung drömmare

-Katarina Sjöström, vakna! Magister Perssons mäktiga stämma ljöd ut över klassrummet. Kan fröken Sjöström möjligen göra sig det stora besväret att svara på hur den kemiska formeln för koldioxid lyder?

   Katarina greps nästan av panik, hon hade ju inte hört ett ord av vad han hade sagt på hela lektionen.

-Eeee, H2O.

-Tack Katarina. Ja nu hör ni att enligt Katarina är koldioxid ett annat namn på vatten.

   Hon kände hur det hettade i anskiktet när klassen skrattade åt henne. Det hände allt oftare att hon drömde sig bort på lektionerna.

-Kattis, det här går inte längre. Du kan inte sitta och drömma om Henrik varenda lektion!

   Det var Katarinas bästa vän Helena som vände sig om och viskade.

-Du hänger ju inte med alls. Innan du vet ordet av kanske du har sänkt dina betyg.

-Ja jag vet, men jag kan faktiskt inte hjälpa det. Jag kan bara inte låta bli att tänka på honom.

-Ja ack den kärleken, den kärleken! Viskade Helena retsamt medan hon vände sig om.

   Ja den kärleken, den olyckliga kärleken tänkte Katarina. Åh den underbara, ljuvliga Henrik som var så snäll och fin. Henrik som var tillsammans med Sara. Det var han som var orsaken till den olyckliga kärleken, eller var det Sara som var orsaken? Skulle Henrik ha gillat Katarina om det inte hade varit för Sara? Tanken slog henne plötsligt, men hon slog hastigt bort den. För vem skulle kunna gilla henne? Hon var ju så… vanlig! Hon, med sina vanliga gråblå ögon och sitt vanliga bruna hår som var alldeles rakt. Inte en lock så långt ögat nådde.

   Fin figur hade hon inte heller, nästan inga höfter och nästan inga bröst. Nej, vem skulle kunna gilla henne? Sara däremot, hon var både vacker och spännande. Åtminstone tyckte killarna det. Sara hade långt, mörkt hår fullt av vågor och lockar. Hon hade vackra bruna ögon och en nästan perfekt kropp och så var hon spännande. Det var nog ingen som kommit riktigt nära Sara. Det hade inte ens Henrik, trots att han försökte så mycket.

   Katarina undrade om Sara verkligen inte ville att någon skulle komma nära henne eller om det bara var så att ingen hittat den rätta vägen än.

   Egentligen var det synd om Sara. Hon mådde nog inte så bra men det visade hon inte, istället tog hon på sig en tuff och hård mask för att skrämma bort alla inkräktare som försökte komma nära henne.

   Efter vad Katarina hade hört så hade Saras mamma inget jobb och hennes pappa hade visst svårt att stanna på de arbetsplaster han hade haft eftersom han drack ganska mycket. Detta gjorde att familjen fick flytta runt ganska mycket och Sara hann aldrig få några riktiga vänner innan de flyttade till nästa plats.

   Men Henrik hade hon i alla fall fått, tänkte Katarina dystert. Ibland när hon tänkte på det kändes livet helt meningslöst och tomt. Så länge hon kunde minnas så, när hon hade varit kär, så hade det varit olycklig kärlek. Det började redan i fjärde klass med Erik, sedan var det Joakim i sjätte, Anders i åttonde och nu var det Henrik.

   Hon vaknade ur sitt dagdrömmeri av att det ringde ut. Äntligen var skoldagen slut. Hon gick till skåpet och började lägga in böckerna.

-Du väntar väl på mig Kattis? frågade Helena. Har du lust att hänga med till kiosken?

-Nej, jag tror inte det. Jag måste hem och arbeta på svenskauppsatsen. Jag har nästan inte hunnit med något alls och den ska vara inne imorgon.

-Ja, ja, men vi ses imorgon. Hej då! Helena vinkade och gick bort mot sitt skåp.

   På bussen hem börjar Katarina fundera igen. Det hade kanske varit bäst om hon aldrig hade träffat Henrik. Då hade hon inte varit så olycklig. Visst hade det varit bra i början, innan han hade blivit tillsammans med Sara. Då hade hon ju varit så där underbart kär, men nu var det ingen skön känsla längre.

   Varför blev hennes känslor aldrig besvarade? Var det något fel på henne? Skulle hon aldrig få någon kille? De frågorna ställde hon sig ofta.

   Men även Katarina skulle en dag träffa honom – den rätte! Fast det nu kändes så hopplöst så skulle hon gifta sig och skaffa barn. Men när man är ung gör man allt för att ta vara på åren och man har så bråttom. Man tycker att livet snart är slut, fast man bara är 15 år.

Herregud. Kärlek, passion, socialt utanförskap, utsatthet, dödslängtan, framtidstro… Den innehåller allt. Släng in några vampyrer och en och annan varulv också så är Twilightsagan fullbordad. 

Så var årets första arbetsvecka till ända. Jag avslutade med dunder och brak genom att försova mig lite lätt, vara tvungen att ta bilen till jobbet och köra igenom Göteborgs nya vägtullar för första gången, jobba en skvätt och sedan bege mig till tandläkaren för att bli två lagningar rikare och nära två tusenlappar fattigare.

Roligare har man haft.

Betydligt trevligare var att komma till förskolan och få se Alvins livs första skrivbok. Ett blått häfte i A5-format där han mödosamt plitat ner "säl", "gås", "kniv" och annat matnyttigt. Nu är det bara ett halvår kvar till skolstart och det kan jag inte skriva mer om för det gör mig så vankelmodig. Det är märkligt hur gärna man vill att barnen ska växa och bli stora, samtidigt som man vill behålla dem små länge, länge.

Nytt år. Ny frisyr. Signe har kommit på att hon kan vara Pippi Långstrump. Hon älskar sina fina små tofsar, står och tittar länge i spegeln och vill helst inte ha mössa eftersom det riskerar att förstöra frisyren. 

Hon är så gullig så man smälter. Och som jag sagt tidigare - lite Povel-aktig.

Jag som tidigare sjungit julkortens lov måste få berätta en sak:

Mina egna julkort kom inte fram i tid och jag är sur på Posten. Okej, jag postade kanske inte i jättegod tid och var beredd på att korten kunde komma att slinta in i mellandagarna i värsta fall, men nu har det gått nästan tre veckor sedan jag lade dem på lådan och än är inte alla framme. Några adressater fick dem före jul, några fick dem före nyår, några fick dem idag. 

Är det en service man kan vara nöjd med? Nä, jag anlägger samma min som Signe först gjorde när hon såg jultomten och säger: Buuuu! Var klagar man? Vad får man för kompensation? Finns det någon rättvisa här i världen?

Igår kom underbyxorna i storlek 74/80 cl som jag beställt till Signe på nätet. Dom var... luftiga.