Att planera, strukturera och vara ute i god tid är kanske inte mina främsta egenskaper. Man kan ju inte vara bra på allt. Förmodligen är det så att min syster, vars andranamn är Framförhållning, sög i sig alla de generna från både vår mor och vår far och lämnade oss andra utan. (Fast det är klart, den här gången var jag ju ute i extremt god tid med barnafödandet, men det var ju inte så planerat och verkligen inte strukturerat såatteee…) Både jag och Fredric tar i mångt och mycket dagen som den kommer. Vi är till exempel två av alla dem som alltid sitter dagen före midsommar, samma dag som påskafton och veckan innan nyår utan planer, men med god lust att göra något roligt. Som tur är har vi ett antal likasinnade vänner i bekantskapskretsen och vi brukar ta oss an varandra så där i sista minuten.

Som jag skrivit tidigare så är det en sann utmaning för oss att få ihop livet den här sommaren. Det hade det varit även för den mest strukturerade kontrollfreaken, tro mig. Vi har två barn på olika stället, oss själva och ett hus med tillhörande hushåll och trädgård att bolla med. Dessutom försöker Fredric få in lite arbetstid mellan varven. Vi har lång väg att köra till och från sjukhuset och måste utöver det ofta köra iväg och lämna och hämta sonen hos den välgörare som tagit sig an honom för dagen nu när dagis har sommarstängt. Tid för att handla och sköta hemmet existerar nästan inte.

Mitt i allt detta fyller min äkta man trettio och några extra år. Imorgon smäller det. Hur ojämnt som helst, men ändå värt att fira. Men det var ju det där med presenten… Jag har inte hunnit köpa någon. De gånger jag varit inne i en affär så har ju han varit med och utan överraskningsmomentet blir gåvan lite trist, enligt min mening. Så hur gör man då när man har en man vars födelsedag man ändå vill uppmärksamma och dessutom en son som just nu är helt fixerad vid födelsedagar och presenter? Alvin har pratat i dagar om att hans pappa fyller år och att han då ska ge honom en skiva med fräck musik. (Mina pojkar delar en märklig passion för 80-talshårdrock. Den lille spelar med bar underkropp trummor framför en musikvideo med Mötley Crüe, den store kan alla låttexter utantill och går ibland med bar underkropp han med.) Ja, man får väl vara lite kreativ. Jag får väcka Alvin tidigt imorgon för att vi tillsammans ska hinna slå in en av Fredric gamla skivor i nytt presentpapper innan han vaknar. Han har lovat att se förvånad och glad ut när han öppnar det platta paketet. Sedan köpte Fredric själv ett hårvax på ICA idag, det får han också i present. Så! Grattis gamle man. Nästa år blir det bättre… Då blir allt bättre.

Jag är dömd att avtjäna ett straff. Minst åtta veckor i en cell. Inga besök. Måltiderna avnjuts i ensamhet. Ingen TV i cellen, ingen mobil på avdelningen. Mitt brott: Att ha fött fram ett barn tre månader före beräknat förlossningsdatum. För det ska jag straffas med isolering.

Idag blev ÄNTLIGEN ett av de berömda och beryktade föräldrarummen som ligger i anslutning till den avdelning där Signe vårdas ledigt. Nu skulle vi äntligen få lite rörelsefrihet i våra liv som neonatalföräldrar. På grund av att dottern visat sig vara bärare av någon slags tarmbakterie har vi varit portade från toalett och andra faciliteter på avdelningen och istället varit hänvisade till ”vårt rum” en våning ner och en rejäl promenad bort. Nu hade man ordnat med rum och toalett i närheten och vi såg framför oss hur vi skulle kunna ta med Alvin upp till sjukhuset och i alla fall försöka ha något slags familjeliv på plats. Jag och Fredric tänkte växla mellan barnen och kanske även åka ut tillsammans med Alvin och bada eller göra något annat sommarkul på dagen och vara med Signe på kvällen.

Fredric gick iväg tillsammans med en sköterska och tittade på rummet när jag satt med Signe. När han kom tillbaka lyste modfälldheten omkring honom. ”Så illa kan det väl inte vara” tänkte jag, men ack vad jag bedrog mig. Det var värre. Rummet är ungefär tio kvadratmeter stort. En säng längst kortänden, ett litet runt bord bredvid, en liten fåtölj i hörnet vid en mindre garderob och en tältsäng uppfälld mot sängen. Om man ska fälla ner sängen får man förmodligen försöka skuffa undan bordet på något sätt, var nu det skulle kunna ta vägen. Det finns ingen TV på rummet och det gemensamma allrummet på avdelningen är vi portade från. Bakterien igen. Köket får vi heller inte tillgång till. För att kunna försörja oss med mat har vi fått en mikrovågsugn, en vattenkokare, en elektrisk kylbag och en hög med papperstallrikar till vårt förfogande. Micron och vattenkokaren har vi placerat i fönstret på rummet, kylbagen står i den lilla hallen utanför toaletten eftersom den brummar så fasligt högt. Att sova med den bredvid sängen är inget alternativ. Jag stod vid Fredric och stirrade in i rummet och kände hur en klump började växa till i halsen. Hur ska vi kunna leva under sådan här förhållanden fram till hösten? Att ta Alvin med känns uteslutet. Det finns inte en kvadratcentimeter kvar för honom att sova på och bara tanken på att försöka roa en treåring där gör mig panikslagen. Det går inte. Jag får bo där ensam. Fredric får ha Alvin hemma och jag får anta rollen som isolerad fånge på Alcatraz. För varje dag som passerar ristar jag ett streck på väggen. Jag skriver brev till nära och kära, låter skägget växa ut och längtar efter att få se solen igen som en fri kvinna.

Signe klarade sig utan andningsmask i ungefär sex timmar igår. Efter att hon hade varit ute hos mig fick de sätta på den igen. Hon orkade inte andas på egen hand längre. Strategin som gäller nu är att låta henne växla mellan masken och friheten. De fria perioderna försöker vi tajma in med de stunder jag och Fredric är där. Hon säger verkligen ifrån när hon inte vill ha syrgassnabeln på sig längre och blir nöjd när hon slipper den, men samtidigt så fixar hon inte att vara utan den helt och hållet. Inte än, men snart… Vår lilla kämpe lär inte ge sig förrän hon är fri och det tänker inte den här större varianten göra heller. Men just nu känns allt skit! När vi kom hem från sjukhuset idag lade jag mig bara på soffan och stirrade upp i taket. All ork har snart lämnat kroppen. Jag dräners sakta men säkert, inifrån och ut. Jag tycker inte att jag förtjänat det vi är med om, men jag ska fixa det! Vi ska fixa det. En dag ska jag raka av mig skägget, stappla ut ur isoleringen och kisande blicka upp mot den gassande solen. Free at last. Free at last. Thank God almighty I’m free at last.

Mätt och nöjd efter lunch i sjukhusmatsalen. Den redningsgalne kocken från sjukhus nr.1 verkar hålla sig från det här köket och maten är faktiskt rätt okej. Redig och rejäl husmanskost serveras, något man kanske inte är alldeles jättesugen på i högsommarvärmen, men jag tuggar och äter för fulla muggar i mitt tillstånd av konstant hunger. Till och med fiskpuddingen slank ner häromdagen. ”Ja det känns ju modernt” sa en vän i telefonen när jag berättade vad som stod på menyn. Vi kom fram till att både fiskpudding och tapas kommit starkt de senaste åren. Ut med sushin, in med fiskpuddingen.

Jag försov mig inte imorse, men jag kom som vanligt iväg ett par minuter för sent för att kunna köra så där lugnt och avslappnat som man kanske borde. Den väg på 5,5 mil som jag har att köra till sjukhuset är helt enkelt farlig, smal och eländig och lockar till galna omkörningar med sina växlingar mellan 50, 70 och 90 kilometer i timmen. Det hela förbättras kanske av att något färre åker till jobbet på morgonen, men förvärras ändå av vägarbeten, lastbilstrafik och alla semestrande danskar, tyskar och polacker. (Den sistnämnda gruppen stämplar kanske arbetsresa snarare än semesterresa förresten. Det är ju en och annan altan som ska byggas och ett och annat tak som ska bytas i tider som dessa. Men hur som helst så sinkar de mig.) Medan jag sicksackar mig fram mellan störningsmomenten så funderar jag en del över hur jag ska agera i det fall jag blir stoppad av polisen. Slipper jag bot om jag gråtande berättar om mitt lilla ynkliga, hungriga barn som ligger i sin kuvös och bara väntar på att bli mättat? Jag kan visa kylbagen innehållande mjölkflaskor märkta med Signes namn och hjälper inte det så får jag väl visa, eller i alla fall hänvisa till, mina ömmande mjölkstinna bröst. Det borde göra susen! Vad tror ni som har inblick i polisens arbete och strategier? Finns det någon slags klausul som ursäktar min fartblinda lagöverträdelse?

Ett svårare dilemma är de ”plåtpoliser” som står utställda längst vägen. På dem biter inga tårar. De tar sina bilder hur mycket jag än bölar och bryr sig förmodligen inte om mina behag heller. Fast vem vet, jag kanske borde prova. Jag kan ju vara lite diskret, kanske bara visa ena bröstet. Den personal som administrerar bilderna och de fortkörningsböter de är behäftade med kanske blir så förvånade/chockade/imponerade vid åsynen att de struntar i boten.

När jag kom upp till Signe imorse, utan fortkörningsbot i bagaget, var det ovanligt tyst inne på salen. Jag kunde först inte placera vad det var som saknades, men när sköterskan berättade att lilla S varit utan andningsmask sedan tidigt imorse så fattade jag. Det var den väsande ormen som ringlat ut! Min fina flicka låg i sitt lilla bo och hennes näsa var helt ledig och fri. Ingen veckad plastsnabel löpte väsande och brusande ut från den, utan den lilla nosen var helt ren. Dessutom hade den späda ungen på egen hand dragit sondslangen ur näsan. Det kändes nästan som om hon signalerade att hon var redo att åka hem. ”Nu drar vi morsan. Jag är trött på den här skiten nu. Vi åker hem.” Tyvärr är det många veckor kvar innan jag kan säga ja på den uppmaningen, men i den stunden kändes det i alla fall som om vi kom ett stort steg närmare.

Efter att ha fått en ny sondslang så kom hon ut till mig, min lilla skrutta, och som vi njöt! Vi kunde äntligen höra varandra. Jag lyssnade nästan andaktsfullt på hennes små knorrande och hon lystrade koncentrerat när jag pratade med henne. Hennes omogna blå ögon stod vidöppna när jag berättade om huset där hon ska bo med oss, om hennes storebror som väntar på henne och att hennes mamma och pappa längtar efter henne och älskar henne.

Jag ska fatta mig kort. Klockan är mycket och jag vill inte försova mig imorgon igen. Signe mår bra. Jag pratade just med nattsköterskan och lilla S låg och åt (om man nu kan kalla sondmatning för det). Hon hade bråkat med den stackars sköterskan genom att med all önskvärd tydlighet visa att hon inte ville ha andningsmasken på sig. Det är gry i min lilla flicka! Tyvärr så behöver hon ha masken ett tag till, men det bådar ändå gott att hon visar att hon vill bli av med den.

Jag skulle vilja lämna barnaämnet för en minut och istället lyfta fram att det idag är en månad sedan jag startade den här bloggen. Hipp hipp hurra, den är en månad ida'! Ja, det är sant. Det har bara gått en månad, den i särklass längsta månaden i vårt solsystems historia. I samband med detta lilla jubileum skulle jag vilja passa på att tacka alla er som tar er tid att läsa det jag skriver. Sedan starten har bloggen fått över 2500 besök. Helt fantastiskt! Jag har fått hela 113 underbara kommentarer och gästboksinlägg och hur klyschigt det än kan låta så har de verkligen styrkt mig. Ni styrker mig genom att visa att ni bryr er och att ni dessutom verkar få behållning tillbaka genom läsningen känns ljuvligt. Mitt ego blir struket medhårs och lite sådant ryggkliande tycker jag att jag kan vara värd i tider som dessa…

Jag har försovit mig. I min värld så är en ofrivillig sovmorgon på en halvtimme just nu en potentiell katastrof. Jag kan inte bara hoppa i kläderna, snappa åt mig en macka i farten och åka i ilfart för att hinna till Signes morgonmål klockan åtta. Innan jag åker måste jag pumpa ut och packa ner bröstmjölk. Det gör att de totala morgonbestyren tar minst en halvtimme. Okej. Jag hinner inte till åtta. Då är det ingen idé att åka upp förrän till nästa mål som är klockan elva. Då blir det ingen lunch. Jag vill ta ur henne ur kuvösen och hålla om henne och allt sådant pyssel måste ske i samband med måltiden. Var tredje timme så görs allt som behöver göras med en bebis som Signe. Blöjan byts, tempen tas, sondslangen kollas, mackapären som övervakar puls och syresättning byter plats från ena foten till den andra, hon vänds eller får komma ut till mig och hon matas. Efter maten får hon vila igen, fram till nästa mål när allt börjar om igen. Om jag ska ta ut henne sitter jag med andra ord kvar med henne på bröstet tills det är dags för henne att äta igen. Om jag tar ut henne till klockan elva så sitter jag med henne till klockan två. Efter det läggs hon in i kuvösen igen, jag byter blöja och allt annat som står beskrivet ovan, pumpar ut mjölk och matar. Det gör att jag är klar ungefär vid kvart i tre. ”Elvapasset” som jag ska upp till nu varar alltså från ungefär från 10:30 till 14:45. Lunchrestaurangen har öppet mellan elva och två. Jag får ta med mig mackor och äta under tiden Signe är ute hos mig.

Men hur gör jag sedan? Efter att ha varit ute hos mig får min lilla flicka ligga i kuvösen fram till nästa mattid. Den infaller klockan fem. Om jag ska ta ut henne då också, och det är ju bra att göra om vi nu ska tro på alla positiva effekter som ”känguruvården” ska ge, så måste jag vara kvar till kvart i nio på kvällen. Då är jag inte hemma förrän efter halv tio någon gång. Då kanske det är lika bra att jag sover kvar på sjukhuset. Men jag vill ju så gärna hem. Jag hade ju sett fram så emot att få bada ikväll och att få sova i egen säng, kanske med Alvin bredvid som nu gärna ratar sin egen säng till förmån för min. Fast, det är klart, det är kanske en lyx jag inte får unna mig just för tillfället. Modersplikten framför allt. Eller kan jag åka hem vid tre? Fast det blir kanske lite ynkligt att bara vara där mellan halv elva och tre. Jag borde nog vara där längre, jag får väl skylla mig själv som försov mig. Gör man det så blir det inget bad. Så ser reglerna ut för mammor med barn på neonatalavdelning. Dessutom var jag ju hemma igår. Okej, det var kanske inte direkt självvalt, men det vet ju inte Signe.

Jag avskyr att ständigt känna mig så tyngd av dåligt samvete. Jag vet att det inte är rationellt. Jag kan inte dela mig i två lika stora delar och jag kan inte BARA tänka på mina barn, mina egna behov måste ju få någon ynka plats, men ändå… Ständigt detta dåliga samvete och känsla av svek. Jag antar att det ingår i konceptet. Hela neonatalavdelningen osar förmodligen av skuld, svek och självrannsakan.

Mackor var det ja… Måste fixa…

Så åkte jag till jourcentralen. Där blev jag både petad i halsen och stucken i fingret. Proverna visade inget sjukligt och läkaren tyckte efter att ha skärskådat mitt svalg att det såg fint ut. Det känns ju bra att veta. En fördelaktig strupe är ju alltid eftersträvansvärd. Stärkt av framgången ringde jag till sköterskan hos Signe och berättade att jag klarat testet. ”Nja… Då är det nog ett virus.” Suck. ”Ja ha, jag stannar väl hemma idag då.” Det känns väl bra att ta det säkra före det osäkra och det känns så klart bra att få en dag i solen tillsammans med resten av vår lilla familj, men samtidigt blir det så splittrat. Tankarna vill hela tiden vandra iväg till vår lilla docka som ligger där i sin tempererade platslåda. Men så fick det bli idag.

Igår var det dags för Signes premiärdopp. Det var en sällsam upplevelse. Ett litet tvättfat i plast lyftes in i kuvösen efter att vår lilla dotter för första gången sedan hon lämnade livmodern blivit fri från slangar och sladdar på kroppen. Bara sondslangen i näsan satt kvar. I övrigt såg hon ut som vilken liten bebis som helst, en väldigt, väldigt liten bebis. Jag tvättade försiktigt hennes lilla kropp i det ljumna vattnet och jag tror att mina mingipor såg ut att vara fästa vid öronen under hela proceduren. Det kändes så fantastiskt att få ägna sig åt något som i alla fall liknade vanlig bebisvård. Att Signe fortfarande befann sig inne i kuvösen och att ytterligare tre personer, utöver mig, fanns inne i rummet för assistera vid både badet och under bytet till en ren kuvös kändes nästan ovidkommande. Jag badade min lilla flicka och hon var så fin. Det blir nog en liten rödhårig tjej, precis som sin mamma. Det kunde jag konstatera när hon nu äntligen var utan mössa i några minuter. Anledningen till att hon bär huvudbonad för jämnan är föresten inte kosmetisk och det handlar faktiskt inte om att hålla värmen heller, utan den andningsmask hon bär fästs i mössan. När hon en dag blir av med masken så försvinner mössan med. Då kan jag äntligen lära känna dragen i hennes ansikte och rundingen över hennes huvud.

Efter badet fick jag hålla henne i famnen under tiden som den nya kuvösen ställdes i ordning. Jag har inte gråtit på flera dagar nu, men då var det dags igen. Den här gången var det ändå, om än inte helt och hållet, så i alla fall till viss del glädjetårar som flödade. Min lilla bebis låg där hos mig, nybadad och till synes nöjd. Hennes nakna kropp var insvept i en handduk och hennes hår var fortfarande mörkt av fukt. ”Det är ju så här det ska vara.” Tacksam och sorgsen på samma gång.

Vissa stunder när jag är med i vården av mitt barn så vandrar tankarna vidare till dem som inte kan se fram emot mindre vårdkrävande tider. Jag kan ändå hoppas på att Signe mer och mer ska klara saker på egen hand. Att hon ska kunna andas helt utan hjälp. Att hon ska kunna äta, tvätta sig, gå på toaletten. Hon har klarat sig utan hjärnskador och det finns ingen anledning till att vi inte ska kunna tro på en normal utveckling hos henne. På något sätt vill jag komma ihåg att vara tacksam för det. På något sätt vill jag hålla kvar den respekt jag kan känna för de föräldrar som varje dag har en utmaning i att ge sina barn en dräglig tillvaro.

Överhuvudtaget så ger en upplevelse som den vi är mitt i just nu perspektiv på mycket i livet. Häromdagen gick jag en promenad runt sjukhuset. På baksidan fanns en dörr med en skylt vars budskap var svårt att värja sig mot. ”Avskedsrum”. En plats för ett sista hej då till en älskad förälder, en nära vän, en kär livskamrat, ett över allt annat älskat barn. Visserligen såg jag när jag gick vidare att något byggföretag, på uppdrag från sjukhuset, höll på att uppföra vad man kallade ett ”uppvakningsrum”. Det lät så klart lovande, men är nog inget man vågar hoppas allt för mycket på. Att livet är skört vet vi väl alla innerst inne, men i vissa stunder blir det mer uppenbart än i andra.