Jag är dömd att avtjäna ett straff. Minst åtta veckor i en cell. Inga besök. Måltiderna avnjuts i ensamhet. Ingen TV i cellen, ingen mobil på avdelningen. Mitt brott: Att ha fött fram ett barn tre månader före beräknat förlossningsdatum. För det ska jag straffas med isolering.

Idag blev ÄNTLIGEN ett av de berömda och beryktade föräldrarummen som ligger i anslutning till den avdelning där Signe vårdas ledigt. Nu skulle vi äntligen få lite rörelsefrihet i våra liv som neonatalföräldrar. På grund av att dottern visat sig vara bärare av någon slags tarmbakterie har vi varit portade från toalett och andra faciliteter på avdelningen och istället varit hänvisade till ”vårt rum” en våning ner och en rejäl promenad bort. Nu hade man ordnat med rum och toalett i närheten och vi såg framför oss hur vi skulle kunna ta med Alvin upp till sjukhuset och i alla fall försöka ha något slags familjeliv på plats. Jag och Fredric tänkte växla mellan barnen och kanske även åka ut tillsammans med Alvin och bada eller göra något annat sommarkul på dagen och vara med Signe på kvällen.

Fredric gick iväg tillsammans med en sköterska och tittade på rummet när jag satt med Signe. När han kom tillbaka lyste modfälldheten omkring honom. ”Så illa kan det väl inte vara” tänkte jag, men ack vad jag bedrog mig. Det var värre. Rummet är ungefär tio kvadratmeter stort. En säng längst kortänden, ett litet runt bord bredvid, en liten fåtölj i hörnet vid en mindre garderob och en tältsäng uppfälld mot sängen. Om man ska fälla ner sängen får man förmodligen försöka skuffa undan bordet på något sätt, var nu det skulle kunna ta vägen. Det finns ingen TV på rummet och det gemensamma allrummet på avdelningen är vi portade från. Bakterien igen. Köket får vi heller inte tillgång till. För att kunna försörja oss med mat har vi fått en mikrovågsugn, en vattenkokare, en elektrisk kylbag och en hög med papperstallrikar till vårt förfogande. Micron och vattenkokaren har vi placerat i fönstret på rummet, kylbagen står i den lilla hallen utanför toaletten eftersom den brummar så fasligt högt. Att sova med den bredvid sängen är inget alternativ. Jag stod vid Fredric och stirrade in i rummet och kände hur en klump började växa till i halsen. Hur ska vi kunna leva under sådan här förhållanden fram till hösten? Att ta Alvin med känns uteslutet. Det finns inte en kvadratcentimeter kvar för honom att sova på och bara tanken på att försöka roa en treåring där gör mig panikslagen. Det går inte. Jag får bo där ensam. Fredric får ha Alvin hemma och jag får anta rollen som isolerad fånge på Alcatraz. För varje dag som passerar ristar jag ett streck på väggen. Jag skriver brev till nära och kära, låter skägget växa ut och längtar efter att få se solen igen som en fri kvinna.

Signe klarade sig utan andningsmask i ungefär sex timmar igår. Efter att hon hade varit ute hos mig fick de sätta på den igen. Hon orkade inte andas på egen hand längre. Strategin som gäller nu är att låta henne växla mellan masken och friheten. De fria perioderna försöker vi tajma in med de stunder jag och Fredric är där. Hon säger verkligen ifrån när hon inte vill ha syrgassnabeln på sig längre och blir nöjd när hon slipper den, men samtidigt så fixar hon inte att vara utan den helt och hållet. Inte än, men snart… Vår lilla kämpe lär inte ge sig förrän hon är fri och det tänker inte den här större varianten göra heller. Men just nu känns allt skit! När vi kom hem från sjukhuset idag lade jag mig bara på soffan och stirrade upp i taket. All ork har snart lämnat kroppen. Jag dräners sakta men säkert, inifrån och ut. Jag tycker inte att jag förtjänat det vi är med om, men jag ska fixa det! Vi ska fixa det. En dag ska jag raka av mig skägget, stappla ut ur isoleringen och kisande blicka upp mot den gassande solen. Free at last. Free at last. Thank God almighty I’m free at last.

 

Lina Lundgren fd Bokedal

13 juli 2010 23:39

Men... Stackare! Min första spontana tanke är att ni inreder rummet själva med diverse medhavda prylar (som givetvis sanerats innan införsel), med tanke på att det är så lång tid kan det väl kanske vara värt att satsa på det?! Gardiner, bättre extrasäng, myslampor, böcker, blommor, dator med tv-kort...?! En idé bara... Stor kram

 

Josefine

14 juli 2010 00:28

Håll ut! Min dotter låg på neo under 3,5 mån förra sommaren (föddes i v.24+5 också efter för tidigt vattenavgång).

Kommer precis ihåg känslan när vi skulle flytta in på familjerummet. Förstår att alla resurser läggs på vården av barnen men med små medel hade man kunnat piffa till dessa rum rejält. Minns att det första jag gjorde var att städa ur kylen som var full av gammal mat, Vi fick inte plats med vår mat. Fanns ingen personal som tog hand om köket. Micron fungerade bara med 1 knapp och det fanns knappt några bestick eller tallrikar. 1 liten tv fanns i köket/allrummet men man hörde ändå inte vad som sas på tvn för fläktsystemet bullrade så högt. Köket var så litet så bara 1 familj kunde vara där åt gången. Vi fick inte heller ta emot besök pga svininfluensan.

Vi hade heller ingen tv på rummet (installerades dock tv på varje rum dagen efter att vi åkt hem!) Vi löste detta med att ta med oss en bärbar dator som vi tittade på film på. Jättebra tips med tv-kort till datorn, det är inte så dyrt bara några hundralappar!
Får ni lov att ha igång mobilen på rummet? Ett mobilt bredband hade varit bra att ha.

Om din dotter redan nu börjar släppa syrgasen så har ni inte så lång tid kvar! Några veckor är det nog men det behöver nog inte alls vara 8 veckor till.

Vi åkte hem 2 dagar efter att vår dotter släppt sin syrgas helt, hade bara tratt som flödade syrgas på slutet och det framförallt när hon skulle sova. Hoppas ni får komma hem snart!

 

Erika Bj

14 juli 2010 12:11

"Som din dag, så skall din kraft ock vara..." Kram

 

Therese

14 juli 2010 18:23

Men usch vad trist att höra att ni fått ett så förskräckligt litet rum! Hoppas att ni snart kan få byta det mot ett större så att ni kan få ta med er Alvin och även att ni snart får utnyttja de gemensamma utrymmena. Desto mer glädjande är det iaf att läsa att er lilla kämpe klarar sig stundvis utan masken! Go Signe!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...