Så åkte jag till jourcentralen. Där blev jag både petad i halsen och stucken i fingret. Proverna visade inget sjukligt och läkaren tyckte efter att ha skärskådat mitt svalg att det såg fint ut. Det känns ju bra att veta. En fördelaktig strupe är ju alltid eftersträvansvärd. Stärkt av framgången ringde jag till sköterskan hos Signe och berättade att jag klarat testet. ”Nja… Då är det nog ett virus.” Suck. ”Ja ha, jag stannar väl hemma idag då.” Det känns väl bra att ta det säkra före det osäkra och det känns så klart bra att få en dag i solen tillsammans med resten av vår lilla familj, men samtidigt blir det så splittrat. Tankarna vill hela tiden vandra iväg till vår lilla docka som ligger där i sin tempererade platslåda. Men så fick det bli idag.

Igår var det dags för Signes premiärdopp. Det var en sällsam upplevelse. Ett litet tvättfat i plast lyftes in i kuvösen efter att vår lilla dotter för första gången sedan hon lämnade livmodern blivit fri från slangar och sladdar på kroppen. Bara sondslangen i näsan satt kvar. I övrigt såg hon ut som vilken liten bebis som helst, en väldigt, väldigt liten bebis. Jag tvättade försiktigt hennes lilla kropp i det ljumna vattnet och jag tror att mina mingipor såg ut att vara fästa vid öronen under hela proceduren. Det kändes så fantastiskt att få ägna sig åt något som i alla fall liknade vanlig bebisvård. Att Signe fortfarande befann sig inne i kuvösen och att ytterligare tre personer, utöver mig, fanns inne i rummet för assistera vid både badet och under bytet till en ren kuvös kändes nästan ovidkommande. Jag badade min lilla flicka och hon var så fin. Det blir nog en liten rödhårig tjej, precis som sin mamma. Det kunde jag konstatera när hon nu äntligen var utan mössa i några minuter. Anledningen till att hon bär huvudbonad för jämnan är föresten inte kosmetisk och det handlar faktiskt inte om att hålla värmen heller, utan den andningsmask hon bär fästs i mössan. När hon en dag blir av med masken så försvinner mössan med. Då kan jag äntligen lära känna dragen i hennes ansikte och rundingen över hennes huvud.

Efter badet fick jag hålla henne i famnen under tiden som den nya kuvösen ställdes i ordning. Jag har inte gråtit på flera dagar nu, men då var det dags igen. Den här gången var det ändå, om än inte helt och hållet, så i alla fall till viss del glädjetårar som flödade. Min lilla bebis låg där hos mig, nybadad och till synes nöjd. Hennes nakna kropp var insvept i en handduk och hennes hår var fortfarande mörkt av fukt. ”Det är ju så här det ska vara.” Tacksam och sorgsen på samma gång.

Vissa stunder när jag är med i vården av mitt barn så vandrar tankarna vidare till dem som inte kan se fram emot mindre vårdkrävande tider. Jag kan ändå hoppas på att Signe mer och mer ska klara saker på egen hand. Att hon ska kunna andas helt utan hjälp. Att hon ska kunna äta, tvätta sig, gå på toaletten. Hon har klarat sig utan hjärnskador och det finns ingen anledning till att vi inte ska kunna tro på en normal utveckling hos henne. På något sätt vill jag komma ihåg att vara tacksam för det. På något sätt vill jag hålla kvar den respekt jag kan känna för de föräldrar som varje dag har en utmaning i att ge sina barn en dräglig tillvaro.

Överhuvudtaget så ger en upplevelse som den vi är mitt i just nu perspektiv på mycket i livet. Häromdagen gick jag en promenad runt sjukhuset. På baksidan fanns en dörr med en skylt vars budskap var svårt att värja sig mot. ”Avskedsrum”. En plats för ett sista hej då till en älskad förälder, en nära vän, en kär livskamrat, ett över allt annat älskat barn. Visserligen såg jag när jag gick vidare att något byggföretag, på uppdrag från sjukhuset, höll på att uppföra vad man kallade ett ”uppvakningsrum”. Det lät så klart lovande, men är nog inget man vågar hoppas allt för mycket på. Att livet är skört vet vi väl alla innerst inne, men i vissa stunder blir det mer uppenbart än i andra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...