Linas liv i limbo

Alla inlägg den 10 november 2013

Av Lina - 10 november 2013 23:34

Man säger att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Jag tror att det är en sanning, oavsett om man tror på ett liv efter döden eller inte.


Jag tror att det är sant på så sätt att vi genom att agera på ett osolidariskt sätt mot varandra bibehåller eller skapar vårt eget helvete här på jorden. Ett helvete där vi inte får chansen att leva ett gott liv på samma premisser som människor med annat kön. (Ni vet vilka jag menar, ni lever säkert med just en sådan människa själva.)


I morse var jag ute och sprang. Med mig som sällskap hade jag serietecknaren Liv Strömquist. Hon satt i mina öron och pratade om mens. Bland annat.


Hon ägnade nämligen merparten av sitt sommarprat åt att prata om just menstruation, ett synnerligen underutnyttjat tema för ett sommarprat skulle jag säga. Ett synnerligen underutnyttjat tema i de flesta sammanhag faktiskt, med tanke på vilken påverkan just mens och den kvinnliga cykeln har på våra liv, våra familjer, våra arbetsplatser, våra samhällen och våra nationer.


Det är ett tillstånd som alla vi kvinnor går i och ur, befinner oss inför eller i efterdyningarna av hela vårt vuxna liv. Ändå är det så anonymt. Det är ett fullkomligt naturligt tillstånd, ändå hålls det gömt, höljt i dunkel och hemligheter. Vid de tillfällen det trots allt tittar fram så fylls det med ett innehåll av skam och äckel. Precis som om det vore skamligt att vara kvinna. Som om det vore pinsamt och skamfyllt att ha kroppsliga funktioner som är kopplade till det kvinnliga könet.


Liv sa mycket klokt – ta dig tiden att lyssna på henne! Något av det som berörde mig mest var när hon pratade om kvinnors och flickors kretivitet och självbild. Hon mindes hur det var på högstadiet när tjejerna gjorde inget och killarna gjorde allt. Eller, tjejerna gjorde väl en hel del - de lyssnade på banden killarna spelade i, de kollade på när killarna åkte skateboard, de hejade på killarna som spelade handboll, de skapade bilder och texter som de gömde i byrålådor och de spelade instrument när ingen hörde på. Att visa det de skapat för andra vore ju bara pinsamt. Tänk om en tjej skulle ta fram gitarren och börja sjunga vid elden på lägerskolan. Så. Fruktansvärt. Pinsamt.


Så var det på högstadiet och så är det nu. Jag ser det hela tiden, överallt. På TV, på jobbet, bland vänner och i min egen familj. Männen och det manliga lyfts fram, lyfts upp, görs till norm och självklarhet. Kvinnor och det kvinnliga blir undantag, sekunda och lite pinsamt. Jante är extra stark och potent när han har med kvinnor att göra och vi kvinnor begränsar både oss själva och varandra genom att tala om att vi inte ska tro att vi är något - att vi tvärtom ska skämmas lite för dem vi är och det vi gör.


Liv citerar Nietzsche i slutet av sitt sommarprat och säger: ”Kärnan i frigörelse är att inte längre skämmas inför sig själv.”


Du kan aldrig bli fri, människa, så länge du känner skam för den du är, hur du ser ut eller det du gör.


Du kan aldrig bli fri, kvinna, så länge du känner skam för den du är, hur du ser ut eller det du gör.


Jag skäms mindre och mindre. Kanske är det åldern, kanske är det ökad livserfarenhet, kanske är det mig själv det beror på – jag vet inte. Det jag vet är att det finns de som tycker att jag borde fortsätta skämmas och att de i många fall är kvinnor. Det jag också vet är att jag fortfarande känner för mycket skam för att kunna kalla mig fri på riktigt.


Det vill jag ändra på. Jag har tänkt på det här länge och med Liv i öronen fick jag liksom ord för att beskriva det jag tänkt. Som ett exempel så har jag funderat på varför jag inte kan lägga upp en bild på mig själv här på bloggen utan att välja och ändra den i evigheter innan och sitta och titta kritiskt och nedvärderande på den hundra gånger efter. Så vill jag inte ha det! Precis som killarna jag följer på Instagram vill jag också kunna lägga upp tonvis med ”selfies” på nätet utan att skämmas ett dugg. Att kunna göra det vore ett mycket litet steg för mänskligheten och ett jättekliv för mig. Och för Signe... Ja, så tänker jag. För hur ska jag få min dotter att känna stolthet inför den hon är och det hon gör om inte jag kan visa henne hur?


Skam går i arv. Så är det. Och för oss kvinnor tror jag ibland att den går i rakt nedstigande led från själva urmodern som skämdes inför urfadern när hon hade mens och blodet rann ner för insidan av hennes ben.


Jag vill sluta skämmas och jag vill sluta få andra kvinnor att känna att de borde skämmas och begränsa sig själva. För jag vill inte bidra till varken mitt eget eller till andras helvete, oavsett om det gäller denna eller andra sidan av döden.  

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se