Jag är förkyld och drabbad av träningsabstinens. Det känns nytt och lite härligt, om man tar bort förkylningen då. Den känns inte härlig alls. Den har istället lett till att jag fått ont i ryggen för att jag hostat så mycket. Jag känner mig så eländig, så eländig och vill helst bara ligga still och tycka synd om mig själv. MEN så vet jag ju att det bara gör ryggontet värre. Man har väl varit med förr va... Så vad gör man? Jo man går på kommunal vattengympa och blir lite småförälskad.

I vår kommun finns det ett badhus. I badhuset finns det en bassäng, som inte är särskilt djup, men hela 25 meter lång. Bassängen har öppet för allmänheten från klockan fem till klockan åtta på vardagarna, men på onsdagar håller verksamheten igång ändå till klockan nio med vattengympa sista timmen.

Det finns absolut ingenting man inte kan älska med den där sista timmen.

Den äldsta kvinnan i bassängen var nog sjuttiofem år. Den yngsta kanske var tjugo. En enda man hade vågat sig dit, en glad pensionär. Ledaren var i sina bästa år, friskt vältränad, och hon ledde oss med en entusiasm som var alldeles precis lagom avvägd för just ett kommunalt badhus. Vi trampade vatten, sprang på bassängbotten, kämpade med skumgummihantlar, vattenboxades och spädde långsamt ut bassängens klorhalt med våra anletens svett.

Och mitt i allt hoppande och skvättande blev jag helt rörd. Rörd och glad över att jag kan hoppa och skvätta, att kroppen är med mig och inte mot mig. Även om den kärvar ibland så funkar den ändå för det mesta och det gör mig så tacksam.

Rörd och glad över hela situationen - att det finns kommunala badhus där man för en spottstyver kan få komma och röra på sin kropp tillsammans med andra kroppar, i alla former och åldrar. Kroppar som unisont trampar vatten med en glad gympaledare på bassängkanten. Det är så fint och så mänsklig att jag vill slå in det i ett paket och ge till alla jag känner i julklapp.

Efter gympan (som var alldeles lagom jättejobbigt) bjöds vi på frukt, som var stiligt uppskuren på brickor, och en mugg med friskt vatten. Där stod vi i våra badkläder, med hud som på var och en av oss var lagom vatten- och åldersrynkig, åt melon och kände oss nöjda med oss själva. Vi sa inte mycket - det gör man gärna inte i kommunala badhus som vårt, men vi drack vattnet i samförstånd och begav oss sedan mot duscharna.

Jag duschade varmt, bastade ännu varmare, och kom ut ur badhuset med rödglänsande kinder, fuktigt hår och en lite pirrande känsla i kroppen. Jag är kär i kommunal vattengympa.