De dagar min tvättstuga ser ut så här:

Då vill jag bosätta mig där inne.

Jag vill sätta mig på det varma, rena, matta golvet och bara titta på ytorna. På golvets gråspräckliga rutor, bänkens mörkkgrå nyans, hyllplanens vita struktur mot kakelväggens ännu vitare blankhet. Jag vill sluta ögonen och bara låta ljudet av ren tvätt som sakta torkar spela i öronen. Jag vill låta mig bländas av diskhons rostfria lyster och dra in doften av tvättmedel och såpa i mina näsborrar.

Jag vill sitta där på golvet, kanske lägga mig ner en stund och insupa känslan av att detta rum kan vara ett bevis på att jag trots allt inte tappat fotfästet helt. Att ordning och reda kan råda i detta hem, i denna kropp. I alla fall ibland.

Jag vill bli vän med min tvättstuga och komma över alla de hundratals dagar då den varit en otröstlig påminnelse om att jag alltid, alltid ligger ett steg efter. Alla dagar då den, trots att den varit tillsynes tyst, vrålat fram att jag innerst inne är slarvig, långsam, rörig, ofokuserad, odisciplinerad, ohygienisk och allmänt stökig. 

Dagarna med högar av smustig tvätt. Drivor med kassar vars innehåll är okänt. Burkar med batteri-spik-snör-skruvmejsel-mynt-sten-limstift-knapp-jox. Väskor från förrförra jobbresan. Fuktiga träningskläder. Urvuxna, noppiga barnkläder. Sköljmedelskladd. Klädludd. Prassel från påsar med kissiga dagiskläder. Allt det där som tvättstugan härbärgerar och som kan kokas ihop till en essens av precis allt jag inte vill vara. Allt sådant vill jag glömma och förlåta. Jag vill ligga på mitt klinkergolv, andas in Ajax och känna i varenda cell att jag har koll på läget, både i och utanför detta rum.