Idag har jag sprungit en mil. För första gången i mitt liv. Jag är så galet stolt över mig själv att jag är in i det närmaste pinsam. Om jag skulle ha gått ner på affären så hade jag berättat om min bragd för alla jag mötte. Jag lovar.

För tre år sedan var jag konvalescent efter en diskbråcksoperation i mars. Jag hade knappt rört en muskel sedan i januari. I maj gick vattnet och jag blev ordinerad strikt sängläge på sjukhus. I juni fick jag barn tre månader för tidigt och bodde på ett sjukhus i flera månader i sträck. När Signe låg på neonatalavdelningen satt jag och storgrät över att jag inte orkade gå mer än några hundra meter innan jag blev andfådd. Min kropp var allt annat än glad, kan man säga, och jag med den.

Jag har fortfarande känningar efter operationen, en bortdomnad vad och en extrem krampbenägenhet i hela höger ben bland annat och när jag tog mina första springsteg förra året var jag glad över femhundra sprungna meter. När hösten kom lade jag skorna på hyllan och tog inte fram dem förrän i april i år.

Idag sprang jag en mil. Inte jättefort, men jag sprang, jag och mitt diskbråcksärr, min trivselvikt och min nästintill obefintliga tävlingsinstinkt. Kan jag så kan du!