Att ge sig ut på heldagsäventyr ensam med två små barn. Är. Så. Fullkomligt. Uttröttande.

Jag är som en av de där sälarna vi var och tittade på fast fullkomligt klubbad. Jag tror vi har gått en mil. Det känns så i benen i alla fall. Vi gick så långt att vi gick vilse och fick ta spårvagnen tillbaka. Dovhjortar passerade i revy och påfåglars skriande ackompanjerade våra steg på steg på steg på steg.

Som tur var slöt min bror upp efter ett tag och jag kunde släppa lite av kontrollen. Det är väl annars det som är mest uttröttande - att hålla kolla på var båda ungarna är. Att slå ögonen i kors för att kunna säkerställa att ingen av dem är på väg att slå ihjäl sig eller bli bortlurad av någon skumraskens person.

Vi hade hur som helst en fin, sommarlovsaktig dag tillsammans. Signe gjorde ponnyridningspremiär med den äran, vi klappade allehanda djur, åt glass och - inte minst - åkte pendeltåg. När vi kom hem gick jag raka vägen till soffan och däckade. Och där ligger jag än, servad med chips, godis och cider, glanandes på en värdelös testosteronstinn, alldeles för känd film om att köra bilar snabbt. Snart dags att checka ut med andra ord.