Idag, mina damer och herrar, är jag världens starkaste tjej.

Idag vek jag tvätt för glatta livet innan jag skickade jag iväg Alvin på barnkalas i nystruken skjorta. Sedan gick jag ut och sprang en mil. Jag sprang och sprang och förbättrade min tid med tre och en halv minut. (Det låter inte mycket, men ni som springer vet att det känns i benen.) Dusch och fix och ny klänning på både mig och Signe. Jag kände mig fin och stark i den kropp som är den enda jag kommer att få i livet.

Vi åkte och hämtade Alvin på barnkalaset och åkte vidare till nästa kalas hos lilla fina Melker som fyller 6 år. Jag träffade mormor och morfar som jag älskar så mycket, som är så fina, men som blivit så hjärtskärande gamla den senaste tiden. Deras kroppar, som stått dem bi så troget i långt över 80 år, orkar inte riktigt längre. Mormor höll mig ängsligt i armen när jag ledde henne från bilen och jag kände hur ostadigt benen bar henne. Ändå talade hon om sin väninna som var så svullen om sina ben att hon knappt kunde gå och mormor menade att hon och morfar verkligen haft tur som mådde så bra och inte hade ont.

Åh att ha en kropp som bär en genom livet och som inte gör ont. Det måste stå högst upp på var mans önskelista. Varje dag.

När vi kom hem monterade jag och Fredric en byggnadsställning längst med husets ena kortsida. En 10 meter bred och 6 meter hög stålkonstruktion som ska underlätta för oss när vi tvättar och målar huset i sommar. När ställningen var uppe svepte jag med mig Signe in, borstade hennes tänder, drog på henne pyjamas och lät henne somna med nosen mot min hals.

Idag är jag världens starkaste tjej. Det gäller att njuta av stunden, man vet aldrig när den är över.