Linas liv i limbo

Alla inlägg under juni 2013

Av Lina - 16 juni 2013 22:07

 


Idag har jag sprungit en mil. För första gången i mitt liv. Jag är så galet stolt över mig själv att jag är in i det närmaste pinsam. Om jag skulle ha gått ner på affären så hade jag berättat om min bragd för alla jag mötte. Jag lovar.


För tre år sedan var jag konvalescent efter en diskbråcksoperation i mars. Jag hade knappt rört en muskel sedan i januari. I maj gick vattnet och jag blev ordinerad strikt sängläge på sjukhus. I juni fick jag barn tre månader för tidigt och bodde på ett sjukhus i flera månader i sträck. När Signe låg på neonatalavdelningen satt jag och storgrät över att jag inte orkade gå mer än några hundra meter innan jag blev andfådd. Min kropp var allt annat än glad, kan man säga, och jag med den.


Jag har fortfarande känningar efter operationen, en bortdomnad vad och en extrem krampbenägenhet i hela höger ben bland annat och när jag tog mina första springsteg förra året var jag glad över femhundra sprungna meter. När hösten kom lade jag skorna på hyllan och tog inte fram dem förrän i april i år.


Idag sprang jag en mil. Inte jättefort, men jag sprang, jag och mitt diskbråcksärr, min trivselvikt och min nästintill obefintliga tävlingsinstinkt. Kan jag så kan du!

Av Lina - 13 juni 2013 21:33

Kolla på det här lilla snöret som shejkar loss på Kreta! Den stackars trollerikvinnan drabbades av en svårartad konkurrenssituation. Att vara född tre månader för tidigt och ha lärt sig äta först vid ett års ålder behöver uppenbarligen inte leda till varken håglöshet, svaghet, slöhet eller skörhet ett par år senare.



 

Av Lina - 12 juni 2013 00:02

I sommar fyller jag 35 år. Förhoppningsvis har jag mer än halva livet kvar, men ibland kan jag ändå inte låta bli att tänka på det jag missat. Det som gått mig förbi, det som det nu är för sent för.


Jag kommer till exempel aldrig att bli Årets Lucia. Inte för att jag någonsin haft en längtan att bli det, men ändå, det är inte längre ett alternativ. Jag kommer med största sannolikhet aldrig att lära mig spela trummor, som jag faktiskt hade allvarliga funderingar på när jag var i tjugoårsåldern. Jag kommer aldrig att resa med de Rosa Bussarna eller åka på språkresa till Brighton. Jag kommer aldrig att bli bäst på tvärflöjt eller slalom och jag kommer aldrig att vara med i Melodifestivalen eller bli skolans populäraste tjej.


Samtidigt som jag kan bli lite vemodig över att ungdomen oåterkalleligt är överstökad, kan jag bli otroligt glad över att jag fortfarande upptäcker nya saker hos mig själv. (Jag kan även bli mindre glad över mindre smickrande sidor hos mig själv som plötsligt framträder med icke önskvärd tydlighet, men det tar vi i ett annat inlägg.)


Precis som de flesta andra ställs jag inför nya situationer i livet hela tiden och får genom det lära känna mig själv på nytt. Som när jag fick nya arbetsuppgifter för några år sedan och upptäckte att jag var bra på att undervisa. I arbetet ingick det bland annat att hålla i utbildningar för vuxna och jag bävade lite för just den delen av jobbet. Jag har verkligen inte haft någon dragning åt att bli lärare och hade ärligt talat ingen aning om att jag hade en talang för att förklara saker och ting pedagogiskt för andra, men det fanns det visst de som tyckte. Jag var över trettio och fick lära känna en ny del av mig själv och växa lite inombords.


Eller som när vi skaffade hus och det stod klart för mig att jag uppenbarligen tyckte om trädgårdsskötsel. Vem hade anat det? Inte jag. Plötsligt längtade jag hem till ogräsresningen och stod långa stunder med trädgårsslangen i handen om kvällarna och bara vattnade och vattnade, njöt av växtligheten och tänkte på mest ingenting. Ljuvligt.


Nu är jag som sagt 35 och gillar tydligen att springa. Jag gillar det så mycket att jag ger mig ut när klockan är halv tio och barnen äntligen somnat. Jag som trodde att jag avskydde alla former av sport och var lat av naturen. Det är jag inte och det finns inget som säger att jag inte kan bli riktigt bra på löpning. Det enda som talar emot det är väl i så fall min egen självbild. Jag måste få in följande i huvudet: Att jag aldrig sprungit regelbundet tidigare betyder inte att den där löparen inte är jag. Man kan få nya vanor mitt i livet och hålla fast vid dem! Man kan skrota gamla mål, skapa nya och måla andra bilder av sig själv när som helst i livet! Det vill jag i alla fall tro på.


I slutet på augusti ska jag springa Midnattsloppet. En mil. Tio kilometer. Jag har aldrig sprungit så långt i mitt liv än, men jag ska göra det och mitt absoluta mål är att genomföra loppet på under en timma. Så kan Lucia och den där poppistjejen stå där med sina blonda hårsvall och se just så dumma ut som de är när jag och min starka, fina, trettiofemåriga kropp passerar mållinjen ungefär så här glad:


 

Av Lina - 9 juni 2013 23:19

Två exempel på klassisk charterreselogik:


1. Ju mer gratissprit desto större tragik. Dansken som i frukostmatsalen börjar dagen med raki och whiskey slutar dagen på sjukhus efter att ha rasat ner för en trappa. 


2. Ju djupare bränna desto märkligare hatt. Efter några dagar i solen går plötsligt nordbor som aldrig burit annan huvudbonad än stickad mössa, omkring med allt från stetsonhatt till sombrero.


Bildbevis på påstående nummer två:


      


Men nu ligger hatten på hyllan igen och imorgon är det dags för jobb.



Skapa flashcards