I sluttampen av vår kontakt med sjukhuset i Göteborg, efter att vi tagit oss igenom sondavvänjningen och Signe var knappfri, sa sköterskan något jag tänker på ibland. Vi pratade om den process vi gått igenom och hon sa något i stil med att ”Ni har ju varit så säkra och bestämda hela tiden på vad ni har velat. Det har ju inte funnits någon tvekan hos er.”

Jag mumlade förmodligen något lamt till svar men jag minns att jag tänkte att ”Hon har verkligen inte fattat någonting.” Fattade hon inte att vi hade tvingats ta på oss den där självsäkra masken inför dem för att inte brytas sönder av deras misstro mot oss? Fattade hon inte att vi hade haft stunder, dagar, veckor när vi inte kunde tänka annat än att vi kanske gjorde fel, att allt det här med sondavvänjningen var ett misstag? Fattade hon inte hur rädda vi varit, hur osäkra vi känt oss, hur kompakt mörkret stundom slutit sig kring oss?

Vi hade aktivt valt att inte mata vårt barn som inte kunde äta själv. Vilken frisk förälder känner sig säker och bestämd i det läget? Det undrar jag…

Allt detta kom över mig igen när jag läste Tinas ord på hennes blogg Munderbar, en fantastisk blogg där hon berättar om livet med dottern Matilda som har diagnosen autism. I hennes senaste inlägg skickar hon en tanke till alla dem som kämpar för sina barn.

”Våga

Modiga ord
Stora

Jag hör dem komma ut ur min mun

Inuti är jag som våris
Genomskinlig
Skör
Redo att brista

När jag var liten brukade min mamma säga att mod, det är inte att göra det man vet att man borde göra utan att vara rädd, det är att göra det man vet är riktigt trots att man är rädd.” 

 

Anna L

6 februari 2013 09:16

Näe, nu måste jag sluta läsa... snyft och snor :-)
Kramar
/Anna

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...