Jag är så obeskrivligt, ofattbart, otroligt trött. Trött så in i märgen. Jag tror inte att det spelar någon roll hur mycket jag skulle sova, om jag nu hann det, tröttheten sitter liksom inbyggd i mig. Den osar ut ur varje por. Det bästa jag kan göra är att inte känna efter, det finns ingen tid för trötthet för snart kommer vår docka hem. Hur snart vet vi som sagt inte än, men för snart för att vi ska hinna fixa och få ordning tillräckligt.

Om allt hade gått enligt plan så hade jag varit lagom gravidtjock nu och vankat runt de sista veckorna på jobbet efter en stärkande semester. Hemma hade boandet varit i full gång och varje vrå hade skrubbats, frysen hade blivit fylld med färdig mat (vis av erfarenheten från förra småbarnstiden när jag livnärde mig nästan uteslutande på fil, mackor och oändliga mängder fika), små kläder hade tvättats och sorterats, skötbordet hade tagits fram, liksom vaggan och barnvagnen som båda hade bäddats med nytvättade små lakan. Härligt! Men nu då? När jag hinna skrubba, feja och laga mat? Jag är ju på sjukhuset hela dagarna och Fredric har börjat jobba den här veckan så honom kan jag inte heller transformera till en boande höggravid pappa. Det blir till att prioritera helt enkelt.

Jag har gjort en ”att-göra-lista” och hoppas kunna bocka av något litet varje dag. Idag fick jag till exempel jagat iväg Fredric till tippen efter jobbet. Det där skräpet som upptagit allt för stor golvyta i tvättstugan finns det inte plats för längre. Det finns inte heller plats för Signes kläder. Alltså fick Fredric ta Alvin under armen igår och bege sig till Ikea för att under stränga instruktioner och tät telefonkontakt från min sida köpa skåp. Tyvärr fylldes de direkt efter monteringen med en massa andra saker som visst inte heller hade någon plats, så nu får vi köpa ett skåp till. Ingen bock på listan där med andra ord. Vaggan har vi i alla fall grävt fram, bara för att upptäcka att bottenplattan saknas. Den oansenliga spånskivan från 1978 måste ha utrangerats av undertecknad under någon slags städpsykos efter byggtiden då allt som liknade överblivna brädbitar rensades ur huset. En sängplats utan botten känns inte idealt för ett spädbarn så nu kom ytterligare en sak till listan att bocka av. När jag tänker efter så är det faktiskt bara besöket på tippen som genererat en bock. Allt annat är fortfarande ogjort. Men imorgon kanske. Då kanske tiden slår om i någon slags marsiansk tideräkning och ger oss åtta eller tio extra timmar på dygnet. Då ska jag tvätta fönstren. Det vore så härligt att kunna blicka ut över sensommargrönskan utan känslan att någon satt ett flor över fönsterrutan, alternativt att glasögonen är extremt kladdiga. Eller så ska jag ta de där åtta eller tio extra timmarna med mig i sängen för att sova, djupt och drömlöst.

Snart är hon utan sladdar och slangar. Jag känner det på mig. Snart…

Hon är nästan helt utan syrgas nu. Hon har kvar grimman i näsan och behöver lite, lite stöd ibland, men det är så lite att syrgasmätaren knappt kan ställas in på så låg nivå. Syresättnings- och pulsmätaren på foten kommer hon att ha kvar så länge hon behöver extra syre och kanske några dagar ytterligare, men som sagt - det är inte långt kvar nu.

Sedan är det sonden, slangen som går in i näsan och ner i magsäcken. Den ryker först när hon kan äta självständigt. Där är hon inte än men den här veckan har ändå inneburit någon form av litet, litet genombrott. Hon har liksom fattat grejen med det där att äta på mamma, men kan inte riktigt få ihop alla delar än och har inte ork att äta några stora mängder. Förmodligen är det bara några milliliter hon får i sig, och det med stor möda, men det är en början.

Jag vågar inte sätta något datum för hemfärden än men kanske, kanske, kanske vågar vi hoppas på slutet av augusti. Början på september är också okej, det känns också inom räckhåll. Så handlar det alltså om veckor nu, inte månader. Och snart räknar vi dagar, sedan timmar… Sedan är hon sladdlös, mobil och redo att ta med hem.

”Titta mamma! Jag väger kilometer”, utbrast Alvin glatt när han ställde sig på vågen i badrummet ikväll. Ja, han har i sanning blivit en stor pojke. Stor och klok, insiktsfull skulle jag nästan vilja kalla honom. Som när han skulle sova förut och stilla, precis före det att sömnen omfamnade honom, viskade till mig: ”Du är inte ful, du är bara fin”. Hur bra mår inte en sladdermagad, veckryggad mor av att höra sådant? Och ännu bättre blev det när han fortsatte: ”Jag är inte ful heller. Jag är också fin.” Det är något av det mest sanna yttrande som någonsin lämnat en mun för att i ljudvågor färdas genom städ, hammare och hörselsnäcka hos undertecknad. Hoppas att han kan fortsätta känna så för sig själv länge, länge till.

På tal om uppmuntran och självförtroende förresten, jag måste erkänna en sak. Alla hejarrop från läsare här på bloggen och pratet om att jag skulle kunna skriva en bok, det lämnar mig inte oberörd – det har gjort mig till en sporadiskt eller kanske snarare notorisk dagdrömmare. Det är klart att första tanken är ”Nej men sluta, det var det dummaste jag har hört. Inte kan väl jag. Löjligt.” Men så tystar jag Jante en liten stund och låter hjärnan härja fritt. Lite så där som när Bridget Jones låter dagdrömmen löpa amok och på nolltid går från en fundering på att flirta med chefen (Hugh Grant) till ett ståtligt bröllop dem emellan. Jag funderar på hur man egentligen gör. Hur ger man ut en bok? Slår man bara upp någon i familjen Bonnier i telefonkatalogen, ringer upp och meddelar att man har ett manus som de är välkomna att ge ut? Nej, det går inte. Jag är nog inte så bra på att sälja mig själv på det sättet, dessutom avskyr jag telefonförsäljare. Man kanske skickar manuset per brev, eller så är det gammalmodigt. Mail är det så klart som gäller. Fast då fastnar jag väl i någon spamfilter och ligger där och ruttnar tills även elektronisk post har blivit helt ute.

Nej, den delen av drömmen var för besvärlig. Jag hoppar över den. Boken är redan utgiven. Den har blivit en stor succé och sålts i miljoner exemplar. Jag är känd. Fast inte för känd, om ni förstår vad jag menar. Jag är lagom känd och framför allt respekterad för min talang och så klart beundrad för min otroliga karisma och min ödmjukhet. Inbjudningarna till roliga partyn, glammiga invigningar och flärdfulla premiärer tillsammans med innefolket duggar lagom tätt i brevlådan. Äh, förresten jag stryker den delen. Jag har varit på en sådan premiärfest en gång. Det var den tristaste tillställning jag någonsin varit på, stelt och självupptaget och jag kommer ändå inte att ha tid för sådant när Signe kommer hem. Okej, men jag är i alla fall lyckad och lagom känd. Det gäller att jag redan nu börjar förbereda mig för när de ringer från ”På spåret” och vill att jag ska vara med. Jag måste vara förberedd så att jag inte av misstag, bortkollrad av smicker, tackar ja till att medverka. Jag får inte tacka ja, inte under några omständigheter, hur frestad jag än må vara. Tänk att sitta där i dressinen med nödstoppet dinglandes vid huvudet och göra bort sig inför miljontals tittare. Jag vet inte vilket hav som omger Åland (Ålands hav?) eller vem som var USA:s förste president (Ronald Reagan är den förste jag minns att jag såg på TV, men jag har hört att världen fanns även före min födelse, så det är nog inte rätt svar.)

Men hur gör jag då med ”Så ska det låta”? Ska jag tacka ja eller är det klokast att avböja även där? Jag älskar ju att sjunga, men är värdelös på texter. Jag är förresten värdelös på populärmusik överhuvudtaget, inbiten P1-lyssnare som jag är. Vi skulle spela Singstar för ett tag sedan och jag kunde i stort sett inte en enda låt på alla de skivor som Playstation-ägarna hade att komma med. Några refränger att nynna med i på sin höjd, men i övrigt var det helt blankt i huvudet när det gällde låtar gjorda efter 1990. Jag tjöt av förtjusning när jag äntligen hittade en skiva med några gamla Whitney Houston-hits som jag kunde riva av. Okej, jag kanske ska skippa Settman och det högblanka golvet. Sångprogrammen känns ändå inte så viktiga, den stora knäckfrågan måste ändå vara ”Sommar i P1”. Där gäller det inte huruvida jag ska tacka ja till att prata eller inte, det svaret är självskrivet efter alla år av troget lyssnande på Sveriges i särklass bästa radiokanal. Frågan är snarare om jag som alla andra måste spela något med Jussi Björling för att, som alla andra, verka mer finkulturell än jag egentligen är. Det tål att tänkas på. Men först kanske jag ska ta reda på det där om hur man egentligen gör när man ger ut en bok. Det känns liksom som en förutsättning för allt det andra. Fast jag vet inte, kanske är det ändå bäst att det får förbli något som bubblar på dagdrömsnivå och aldrig omsätts i verklighet. Tänk bara på hur det gick för Bridget Jones…

Idag fyller jag år. Inget märkvärdigt i sig kanske, det gör ju de flesta en gång per år, det som gör det fantastiskt är den present jag fick – en promenad ute i friska luften tillsammans med Fredric och Signe. Det är utan jämförelse den finaste gåva jag någonsin fått på min födelsedag.

Vi badade vår lilla docka, tog på henne nya fina kläder, en liten mössa och rosa små sockar. Hela hon blev föresten en dröm i rosa och vitt, en karamell så söt som socker. Barnvagnen lastades med syrgastub och övervakningsskärm för att kunna följa syresättning och puls. Lilla S kopplades upp till all apparatur, bäddades ner i nytvättade lakan och så gav vi oss i väg. Jag tror att våra leenden räckte från mitt högra öra till Fredrics vänstra och sedan tillbaka igen när vi vandrade ut från avdelningen.  

Promenaden blev inte särskilt lång, men det spelade ingen roll. Vad vi fick var ett kvitto, en bekräftelse på att vi kommit lång väg på vår resa. Än har vi inte vandrat klart, flera veckor ligger framför än, men vi kommer att få allt större handlingsfrihet. Vi kommer att kunna gå ut från avdelningen in till vårt föräldrarum och ut på promenader. Vi får tid för oss själva, utan personal tätt inpå oss. Med mer sådan tid blir förhoppningsvis sjukhusvistelsen mer dräglig och mindre kvävande. Det tror vi på. Hurra, hurra, hurra, hurra!

Jag är kär. Så ofattbart, ohämmat, otroligt förälskad. Jag älskar doften, den silkeslena huden, det knorrande lätet och de perfekta dragen hos min dotter. Min dotter. Mitt andra barn. Det börjar sjunka in nu. Signe blir mer och mer en del av mig. Hon bygger ut, bygger till och bygger om det bo hon rett för sig i mitt hjärta. Som de flesta andra som blir föräldrar på nytt förundras jag över att det finns plats. Att det inte redan var fullbelagt i där inne av kärleken till mitt första barn. Men så fungerar det väl med kärlek - den tar den plats den behöver och ju mer man älskar desto större blir hjärterummet. Det är en underbar och svindlande känsla och samtidigt så tärande. Jag förtärs av längtan. Jag är här och hon är där. Eller så är jag hos henne men bara som en gäst, en främling bland alla blåklädda sköterskor, sladdar, slangar, läkare och monitorer. Det är inte en sådan vardag man vill dela med den man älskar, en vardag där man hela tiden finns i blickfånget hos andra. Antingen direkt genom att det finns vårdpersonal i rummet eller indirekt genom att personalen ser Signes status på övervakningsskärmen utanför vårdsalen. Om syresättning eller puls inte är till belåtenhet så får vi genast sällskap tätt inpå oss.

Jag menar inte att klaga på personalen. De är rara och snälla och fina och gör bara sitt jobb och… Ja, de är bra helt enkelt, men jag är så urbota trött på att ha folk omkring mig hela tiden. Jag har legat på sjukhus till och från sedan i mars och har nu tömt kontot för att vara trevlig, ta hänsyn, anpassa mig, skärpa mig och bete mig i andras ovälkomna sällskap. Jag vill inte mer. Jag vill bara vara hemma. Omge mig med människor som jag själv valt att omge mig med. Och så vill jag vara mamman i huset. Som det är nu har jag istället fått 58 extramammor på köpet när jag fick Signe. Alla andra vet bättre, kan mera och har bättre koll än jag. Nu ska jag inte dra alla över en kam. Vissa är mer taktfulla och andra mindre, men visst är det så att jag till exempel fått inte bara en, utan flera kommentarer kring att det kanske inte är så lämpligt att jag ibland går barfota inne på avdelningen – jag blir ju smutsig och så kan det finnas vassa saker på golvet. Herregud! Jag är 32 år, jag kan själv avgöra lämpligheten i att gå utan skor inomhus. Jag kommer dessutom inte att gå in och mata Signe med fötterna eller smeka henne över kinden med stortån. (Hur hade jag förresten gjort om jag saknat armar? Hade jag tvättat och spritat fötterna tvåhundra gånger om dagen då, som jag nu gör med händerna. Eller kanske munnen, fast det kanske inte hade varit så lämpligt. Jag blev stoppad av polisen för nykterhetskontroll häromdagen. Hur hade det gått om jag saknat armar, vårdat Signe med munnen och rengjort den med 70-procentig sprit. Tål att tänkas på...)

Häromdagen när jag satt med Signe vid bröstet samtidigt som jag sondmatade henne så kom sköterskan för dagen på att det jag dags att tvätta salens golv. Sagt och gjort – fram med spann och svabb och sätt igång. Ordning och reda, pengar på fredag. Här jobbas det intensivt trots att de båda barn jag är satt att ta hand om idag finns tryggt omhändertagna hos sina föräldrar. (Signe låg hos mig och hennes lilla rumskamrat var ute på promenad med sin pappa.) Torka, svabba, vrida ur… In med svabben under min fåtölj, undan med det lilla bordet bredvid. Smack så åkte svabben in i min fotpall, dunk och slammer, här ska det bli rent. Jag satt stoisk på min tron och vägrade vara medgörlig och lyfta på fötterna. Ett tag gick elaka tankar genom mitt huvud som att sköterskan måste vara rent dum i huvudet. Hur akut var tvagningen egentligen? Vad var viktigast i hennes arbete där och så? Att ge utrymme för mig och Signe att lära känna varandra på tu man hand eller att torka golv? Jag var stoisk, men feg. Jag orkade inte säga ifrån. Jag var för ynklig för att be henne sluta upp med det hon höll på med. Det fanns ingen energi för att fundera över hur jag då skulle uppfattas framgent, ”hon där inne på femman är verkligen en riktig surkart”. Vi är så beroende av andras välvilja och vill inte att något ska haka upp sig. Bättre då att stilla tiga. Ah, det kanske inte är bättre, men jag gjorde det ändå.

Eller som (nu när jag ändå har kommit in i klagosången så är det väl lika bra att sjunga den till slut) när jag tagit Signe från sängens värme till min famn i fåtöljen. Jag höll på att sätta mig till rätta med sladdar hit och dit, filtar och fotpall. Jag såg då att övervakningsskärmen var vinklad så att jag inte kunde se siffrorna på den. När jag sitter med Signe vill jag gärna kunna hålla koll på hur hon syresätter sig så att jag kan hjälpa henne snabbt när hon börjar dala. Jag bad därför sköterskan att flytta skärmen så att jag kunde se bättre. ”Nja, egentligen ska du inte behöva titta på den”, sa hon. ”Det är ju inte din uppgift att se till att hon mår bra utan det är vår uppgift”. Där kom den. Bam! Stämpel i pannan. ”Omyndig förälder.” Det är visst min uppgift att se till att mitt barn mår bra! Så långt jag kan ska jag anstränga mig för att hon ska må gott. Visst finns det i nuläget mycket jag inte kan göra för henne. Jag får delegera större delar av omvårdnaden till sjukvårdande personal, men det gör inte mig till någon slags bifigur. Sköterskor kommer och går – mammor består.

Eller gör vi det? Det är en annan sak som sedan Signes ankomst börjat uppta mitt sinne på ett sätt som det aldrig gjort förut. Eller, det började nog redan när jag blev sjuk i mars. Jag har blivit rädd, ibland skräckslagen. Tänk om jag blir sjuk igen. Tänk om jag dör. Tänk om Fredric dör. Tänk om min mamma dör, eller pappa. Tänk om något av barnen… Nej, inte tänka på det. Men tänk om jag blir sjuk, svårt sjuk. Hur blir det för barnen då? Tänk om Fredric är med om en trafikolycka. Tänk om Fredric och Alvin åker i bilen och blir påkörda. Tänk om jag och Fredric blir påkörda. Tänk om vi dör där på vägen, båda två. Vi borde resa i skilda bilar, sprida riskerna liksom. Två små föräldralösa barn, det är vad vi skulle lämna efter oss om olyckan är framme. Vem skulle ta hand om dem? Hur skulle de klara sig? Mammor dör hela tiden, pappor med och barn. De dör, blir sjuka, förolyckas. Familjer haltar vidare stympade. Jag kör försiktigare, tänker att jag borde äta nyttigare och motionera mer, men helst av allt vill jag ha garantier. Garantier för att jag ska få fortsätta leva och ha hälsan, garantier för att mina barn, min man och min familj ska få göra det samma. Jag vill leva, inte dö. Låt mig leva.

Usch, nu låter det som om allt är skit. Det är orättvist av mig att framställa det så. Vi mår ju efter omständigheterna bra, även om perspektiven har förändrats. Signe växer och frodas och hemresan känns allt mer inom räckhåll. Hon har en sådan livskraft inom sig den ungen! Nu har hon passerat tvåkilosgränsen och är en riktig tjockis i miniformat. När jag kommer in till henne känner jag mig glad. Visst kryddas glädjen av en massa andra känslor, bra och dåliga, men mest känner jag mig ändå glad. Idag satt jag blundande och snusade på hennes huvud. Berusad av bebisdoften for tankar på ännu fler barn genom huvudet på mig. ”Bebis - det är ju så ljuvligt, vem kan få nog?” Men nej, stopp! Inga fler, inte mer. Jag har gjort mitt på barnfödarfronten. Jag utsätter mig aldrig för risken att behöva återuppleva det här. Detta är sista bebistiden för mig och nu får jag göra det bästa och mesta av den. Det ska nog inte vara några problem, jag har ju fått världen bästa och mesta Signe att göra det med!

Utsikten från vår altan ikväll. En lisa för själen.

Så här stor har hon blivit, vår lilla Signe. Hon har vuxit sju centimeter och fördubblat sin vikt på sex veckor. Vilken tjej. Inte undra på att man vill äta upp henne.

Det bästa och mest talande citat jag känner till som beskriver människans natur är det Paulus skriver i Romarbrevet: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Vems skriver inte under på det? Tänk bara på all mat du borde tacka nej till och all motion du borde ägna dig åt. Det är så enkelt att göra det dåliga och så svårt att göra det rätta…

Jag kan inte låta bli att tänka på det varenda gång jag går förbi de små hytterna för rökare utanför sjukhuset. Där, höljda i cigarettrök, trängs rullstolar, rullatorer och droppställningar med tillhörande patienter. Är det någon gång man borde vara motiverad att fimpa så är det väl när hälsan och livet riskeras, men så enkelt är det inte. Så rationellt fungerar inte människan. Det är speciellt en man som gör intryck på mig. Han sitter i båset nästan varje gång jag går förbi. Han kan vara i sjuttioårsåldern, går krum och dan med sin rollator och har en likadan andningsgrimma på sig som Signe har. Håret är elegant kammat och lagd i en vågig frisyr. Iklädd landstingets blå kofta sitter han i det lilla lusthuslika båset och hjälper den förmodligen redan hårt arbetande döden på traven. Dag ut och dag in. Jag tänker att han kanske redan har gett upp. Tiden för livets slut står skrivet i eldskrift på himlen för honom och då kan man lika gärna tända en cigg på det. Njuta av den lilla njutning som står till buds medans tid är. Han är hur som helst inte ensam i sitt fördärv. Olika människor med olika krämpor och varierade medicinska hjälpmedel håller honom sällskap i båset. Och det är ju bra, att han inte är ensam menar jag. För så är det väl – hellre rökas ihjäl långsamt tillsammans med andra än dö ensam med lungor skära som barnakinder.

Nä nu… Det goda som jag vill – gå och lägga mig i tid – det gör jag inte, men det onda som jag inte vill – sitta uppe till långt efter midnatt – det gör jag.  God natt!