Det är kväll och jag håller i en liten kropp. Ett litet huvud letar sig upp mot gropen i min hals. Vi snusar på varandra och mina näsborrar fylls av doften av himmel.

Hon är fri nu. Signe. Inga maskiner binder henne fast med sladdar eller slangar. Larmet är borta. Kvar finns bara andetag. Rena, lätta, flyktiga andetag.

Jag har henne hos mig större delen av dygnet. Hon sover mest. Verkar tillfreds med livet när inte magen kniper eller hungern gör sig påmind. När hon blir hungrig så letar hon. Letar efter mättnad, letar efter det där varma, mjuka, söta som gör henne trött och nöjd. Hon söker och söker, tar tag, suger, släpper, letar, suger igen, vilar, börjar om. Men ingen mättnad kommer, bara trötthet.

Signe får nästan inte i sig någon mat alls via bröstet. Trots att hon försöker så tappert. Nu provar vi med flaskan istället och hoppas att hon finner det hon söker i den.

Ingen kraft att äta men kraft att skrika. Högt och bestämt. Jag njuter av att höra hennes viljestyrka och knipet i hjärtat känns skönt och naturligt. Det ska knipa i en mammas hjärta när barnet kallar och gråter. Så mycket bättre än knipet jag kände när hennes liv var tyst, så när som på ljudet från tusen maskiner kopplade till hennes kropp.

Kroppen som nu ligger fri i min famn är så lätt och så tung. Hon väger mer än livet och mindre än luft. Varje andetag så flyktigt och jag vet att hon bara är till låns. Den som tror något annat är lurad.

Jag vill hem och in i mig själv och städa. Bort allt det som är onödigt i livet. Allt som tynger, försvårar och förfular. Inget av det som inte betyder något ska vara kvar. Ingen fåfänga, ingen prestige, ingen avundsjuka. Ingen strävan efter att vara uppskattad för uppskattningens skull.

Ett litet barn i min famn. Insikten om vad som är stort i livet är enkel att fatta men svår att hålla kvar.