Jag hatar alla och snart hatar alla mig. Ingen fördragsamhet finns kvar i mig. Inget tålamod. Ingen tolerans. Den här miljön och kravet på att dela varje kvadratmillimeter av sitt liv med främlingar är så obeskrivligt tärande.

Idag fick vi besked om att en ny odling av tarmbakterier hos Signe visat att hon inte längre är bärare av den baskelusk som satt stopp för våra möjligheter att röra oss fritt på avdelningen. Den smitta som har gjort att vi varit tvungna att avnjuta vår mikrovärmda mat och kilometerlånga rader av smörgåsar sittandes på sängkanten i det deprimerande familjerummet. Den bacill som hindrat mig från att på egen hand fixa med Signes mat utan gjort mig tvungen att hela tiden involvera personal i allt jag gör.

Man kan ju tro att jag blev glad av beskedet, det var åtminstone det som ansiktsdragen hos läkaren och sköterskan som gav beskedet utstrålade, att de kom med ett glädjebud. Synd för dem då att det inte finns någon glädje kvar i den här kroppen, den bekräftelsen får de gå och leta efter någon annanstans. Jag blev bara irriterad. Irriterad på att de inte bemödat sig att ta testet tidigare. Att de avvaktat i nästan två månader medan vi har levt som resande och flyktingar. Visst, det kändes bra att kunna packa ur maten från vårt rum och ställa in det i ett riktigt kök, men den tillfredställelsen grumlades snart av mitt förgiftade sinne. I köket satt ett annat par och åt sen frukost, precis som jag ämnade göra. Deras bebis låg och sov i baljan bredvid dem. Inte heller här fick jag vara ensam med andra ord. Jag hejade kort och lade in mitt pick och pack i skafferi och kyl. Naturligtvis hade vi tilldelats den mest opraktiska hyllan längst ner vid golvet i skafferiet och kunde man förvänta sig annat än att än att vårt fack i kylen var minst av alla?

Jag gjorde mig en smörgås och satte mig i TV-soffan med en bok och ett glas juice. Paret vid köksbordet förde ett lågmält samtal. Inte tillräckligt lågmält. ”Den där mamman är verkligen osedvanligt ful. Smaskar när hon äter gör hon också. Icas egen müsli äter de. Herregud. Socialen borde komma och hämta den där ungen på stört.” Jag undrar vad de två tyckte om mamman som bredde ut sig i den blå soffan av praktiskt avtorkningsbart fuskskinn. Hon den surmulna, sömnplufsiga med håret på ända, rödsprängda ögon och förmörkat ansikte.

Efter frukosten fortsatte jag ut i korridoren, även det ny mark för mig från och med idag. Dörren till ett av de inre föräldrarummen stod öppen (Vi bor i ett av de yttre.) Genom dörröppningen skvalade dansbandsmusik från en radio. ”Är det några socialen borde besöka så är det väl den där familjen! Usch. Smaklöst.” Bäst att gå tillbaka till vårt rum.

Ensam är stark.

Signe får inte i sig någon mat. Inte på egen hand i alla fall. Hon ligger vid bröstet och suger och kämpar men vågen ger gång på gång samma nedslående beskedet; hon har endast fått i sig några ynka milliliter. Jag har provat att pumpa ur mjölk innan jag lägger till henne så att hon lättare ska kunna dra ur maten. Jag har provat att pumpa ur lite mindre så att inte bröstet ska vara för tomt. Jag har provat att inte pumpa alls så att bröstet ska vara välfyllt. Jag har provat med och utan amningsnapp, jag har provat att sondmata henne lite innan jag ammar och att sonda efter amning. Samma resultat och samma brist på tålamod hos mig.

Som om inte det vore nog, eller kanske på grund av att det är nog nu, så har jag börjat sina. Jag, som tidigare producerat mat till ett helt kvarter med prematurer, droppar nu långsamt ner mindre och mindre mängder med bröstmjölk i flaskorna. Nu när det verkligen gäller, nu när det ska bli ”på riktigt”, då sviker kroppen. Det råd jag fått för att häva den negativa spiralen är att se till att bli glad, utvilad och tillfreds. Detta samtidigt som jag ser till att pumpa var tredje timma, även på natten.

Jag hatar alla och allt.

 

fröken f

20 augusti 2010 16:49

Jag var isolerad med min lilla tjej på nääl i fem dagar, dessa fem dagar var vääääldigt långa. Kan inte ens föreställa mig hur du/ni har det. Du får försöka ta ett hyllplan högre upp i skafferiet när det blir ledigt :) eller så kanske ni åker hem snart och då slipper du det bekymret.
kram Fröken F

 

Susanna

20 augusti 2010 22:49

Detta låter kanske klyschigt och du tänker "släng dig i väggen", men jag har ett tips som kan hjälpa på sinande bröst, om du inte redan provat). Jag har själv pumpat nu i snart 7 månader (sitter för övrigt och pumpar just nu, något av det tråkigare här i livet, underbart att kunna läsa din blogg under tiden) och har levt sjukhusliv i princip lika länge. Vid pumpningen tänk och känn din princessa amma dina bröst. Känn de kraftiga tagen, se den där sköna amningsplatsen i hemmet som väntar er. Själv har jag skippat nattpumpningen, då jag mådde bättre av fullgod sömn för mjölkproduktionen. Personalen sade att "du får ju gå upp om natten sen också ju när hon ska amma". De har nog inte själva haft sjuka barn och levt på sjukhus med allt vad det innebär. För dem är det bara en arbetsplats (även om de flesta är jättegulliga hos oss i alla fall). Lycka till!!!

 

Anna

21 augusti 2010 09:11

Jag låg sex månader med vår son på sjukhuset när han föddes i v 23, jag kan verkligen förstå din ilska och frustration.
Men jag måste bara få säga detta ge upp amningen, visst det är viktigt med närheten och allt sådant men för dig verkar det vara ett stress moment, liksom det var för mig, be att få testa med flaska men ha dottern hud mot hud ändå.
Tycker du kämpar på bra du har all rätt att må skit för du är i "fel miljö" det var inte så här det skulle bli... många tankar och mycket ångest.
Snart är ni hemma där ni ska vara och då kommer allt bli mycket bättre på en gång. Lycka till och kämpa på! Skit i alla som tycker de är så perfekta!

 

Sandra

21 augusti 2010 14:38

Jag har precis kommit hem från neo med mitt andra prematurbarn och känner såå väl igen det du beskriver, varenda känsla, dock var mina barn inte inlagda i närheten lika länge som din lilla tjej varit, jag känner med dig av hela mitt hjärta och önskar att hon snart snart blir så pass bra att ni får lämna sjukhuset, stor stark kram

 

pamie

22 augusti 2010 11:37

cheer up finaste Lina. Den biten som är kvar må vara tröttsamt men tänkpå vilken bra mamma signe har, som kämpar och kämpar. Den dagen du får ta hem din princessa kommer all möda vara värd. Vi hejar på dig och läser vart enda ord du skriver för vi längtar också att läsa om när du tar hem Signe. Keep fighting!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...