Mitt liv går i cykler.

Jag kommer till sjukhuset efter en natt eller en dag hemma. Efter ytterligare ett sammanbrott blev jag hemskickad med stränga förmaningar om att ta det lugnt och storstilade försäkringar om att Signe skulle ha det så bra, så bra och var det något så var det bara att ringa.

Modet är återvunnet och jag har bestämt mig för att nu, nu ska vi hem! Kom igen Signe, vi fixar det här. Du och jag. Jag har tålamod så att det räcker för oss båda.

Matningen går väl så där första gången, men kanske ändå att det är lite, lite bättre än innan jag åkte hem. Jo, så måste det vara. Hon tar liksom bättre tag och verkar vara mer på hugget. Okej, vågen visar kanske inte på så stora mängder, men nu har hon ju hittat tekniken och då går det säker bättre nästa gång.

Andra matningen går lika dåligt men så bajsade hon ju precis vid middagsdags och då är det klart att hon inte orkar äta. Men nu är ju magen välskött och då går det säkert bättre nästa gång.

Tredje matningen går ungefär lika dåligt som de innan och nu börjar jag känna mig lite irriterad. Det där tålamodet som jag var så till bredden fylld med var visst inte så drygt. Men det är säkert för att jag är trött. Om jag bara hoppar över ett mål, låter personalen ta det och sover istället så känns det säkert bättre.

Jag äter, läser lite, sover och när morgonen kommer känner jag mig någorlunda till mods, men inte alls som morgonen innan när allt syntes mig så ljust och klart.

Matning, matning, matning. Det går dåligt. Ibland mindre dåligt och ibland rent uselt. Jag struntar i att väga henne före måltiden. Förutsätter att hon inte får i sig något från bröstet, trots att hon försöker. Samtalen hem blir färre och värre och när Fredric eller någon annan ringer har jag inget att säga, mer än att jag är trött.

Till slut sitter jag där igen. Gråtandes och hulkandes med en sköterska bredvid mig. Jag berättar ylande om hur hopplös allt känns, hur trött jag är, att vi aldrig kommer att komma härifrån, att jag saknar Alvin, att jag inte fattar varför det inte går, att det nog är något fel på henne som de inte upptäckt…

"Åk hem!"

Jag åker hem. Hämtar mig. Kommer tillbaka med nytt mod och allt börjar om igen.

Måtte vi ha cyklat klart snart! (Och då vill jag ha en sådan där gul vinnartröja.)

 

Ruth

2 september 2010 09:29

Hoppas ni snart får lämna sjukhuset så du kommer tillbaka till det normala så som det skall vara. Tror att mjölken sinar med det livet du nu lever, stress, stress, stress, säkert så fixar det sig när ni väl är hemma, annars så finns det flaska och köpemjölk, det ordnar sig skall du se.
En stor kram till er alla.

http://bernamis.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...