Jag erkänner. Jag har varit lite sur på sistone. Lite gramse. På er.

Jag har gått och tjurat lite över att ni är så jeeeeeeeeekla snåla med att kommentera det jag skriver. Det känns sådär. Att gå och tjura alltså. Vad är det att tjura över liksom? För det är väl inte för kommentarernas skull jag skriver. Eller?

Det där är så dubbelt. Jag önskar på ett sätt att jag var helt fri från bekräftelsebehov, att jag bara kunde skriva och skriva och vända ut och in på mig själv helt för min egen skull, utan att bry mig om ifall någon läste eller inte. Men, då kunde jag ju lika gärna skriva dagbok och det, mina vänner, är jag värdelös på. Det finns helt enkelt inget tråkigare än att skriva bara för sig själv, att skriva något som ingen annan får ta del av eller reagera på. Helt meningslöst.

Nu har jag bloggat i två och ett halvt år. Att varje dag få gå in på bloggen och se att människor läser det jag skriver, det är så roligt. Att se att det är många människor som läser det jag skriver, det är ännu roligare. Att några av alla dessa människor dessutom tar sig tid att skriva tillbaka och kommentera det jag skrivit, det är det roligaste av allt. Jag erkänner – så simpel är jag. Jag gillar när folk kommer i dialog och pratar med mig, mycket mer än jag gillar att bara prata rakt ut i tomma luften. Så är det.

Ibland när jag möter på bekanta, bekantas bekanta eller bekantas bekantas bekanta som säger ”Åh jag läser din blogg, den är så bra!” så säger jag ”Gör du det? Åh så kul! Tack.” fast inom mig tänker jag att ”Det hade ju varit trevligt om du hade sagt hej någon gång”. Men så vet jag att jag är precis likadan själv. Jag tassar runt och smygläser än här, än där och ger ganska sällan något avtryck från mig. Det är ju tillåtet i bloggvärlden! Att gå hem till någon, kolla i badrumsskåpet, öppna kylen och sedan gå ut igen som om inget hänt, det får man. Sådana är spelreglerna.

Mja, hur som helst... Det jag ville meddela med detta lilla inlägg var mest bara att jag inte är sur längre. Idag rasslade det nämligen till med fler kommentarer på en dag än ni hittills klämt ur er på hela det unga året. Det är alltså om klädhantering man ska skriva, sortering av avlagda plagg eller jakt efter pyttesmå trosor, då hettar det till i stugorna och kommentatorslusten väckt till liv. Vem hade kunnat ana att det var då det funkade?