Häromdagen kom den här med posten...

Dagen före julafton har det gått två och ett halvt år sedan Signe föddes, men är hon verkligen två och ett halvt år gammal då? När hon föddes hade hon ju bara fått utvecklas i sex månader, inte i nio som de flesta andra bebisar har när de ser dagens ljus för första gången. 

Jag känner mig vankelmodig. Ska vi ändra tiden eller inte?

Samtidigt blir jag lite (mycket) stolt när jag tittar igenom formuläret "Språklig utveckling 2,5 år". Redan idag kan vi säga ja och ja och bra på allt utan att tveka. Till och med när vi kommer till frågorna som handlar om mat. Signe pratar och äter, leker och samspelar, hör och ser och styr och ställer som en stor tjej. Så är det. Den enda fråga jag får lite ont i magen av är "Anser du att ditt barn har en normal vikt?" 

Uuuuuh! Vad är normalt? Ena stunden kan jag titta på Signe och bara se att hon är pigg och fin och söt som socker. Andra stunder ser jag att hon är liten och smal, men fortfarande söt som socker. Tänk om de säger att hon inte är normal, att hon är för smal, för kort, för liten. Vi kanske ska vänta till i mars när det gått två och ett halvt år sedan beräknat förlossningsdatum istället. Kanske har hon hunnit tjocka på sig mer då. Det gör ju alla vi andra över jul. Kanske Signe hänger på av bara farten.