Häromdagen kom den här med posten...

Dagen före julafton har det gått två och ett halvt år sedan Signe föddes, men är hon verkligen två och ett halvt år gammal då? När hon föddes hade hon ju bara fått utvecklas i sex månader, inte i nio som de flesta andra bebisar har när de ser dagens ljus för första gången. 

Jag känner mig vankelmodig. Ska vi ändra tiden eller inte?

Samtidigt blir jag lite (mycket) stolt när jag tittar igenom formuläret "Språklig utveckling 2,5 år". Redan idag kan vi säga ja och ja och bra på allt utan att tveka. Till och med när vi kommer till frågorna som handlar om mat. Signe pratar och äter, leker och samspelar, hör och ser och styr och ställer som en stor tjej. Så är det. Den enda fråga jag får lite ont i magen av är "Anser du att ditt barn har en normal vikt?" 

Uuuuuh! Vad är normalt? Ena stunden kan jag titta på Signe och bara se att hon är pigg och fin och söt som socker. Andra stunder ser jag att hon är liten och smal, men fortfarande söt som socker. Tänk om de säger att hon inte är normal, att hon är för smal, för kort, för liten. Vi kanske ska vänta till i mars när det gått två och ett halvt år sedan beräknat förlossningsdatum istället. Kanske har hon hunnit tjocka på sig mer då. Det gör ju alla vi andra över jul. Kanske Signe hänger på av bara farten. 

Jag var på en helt overklig föreläsning idag via jobbet. ”Hjärntillskott”, en föreläsningsserie för företag och organisationer som vill blir inspirerade av ”några av världens främsta talare inom marknadsföring, ledarskap och motivation”. Det var premiär för mig i det samanhanget och jag fick tillsammans med i runda slängar elvahundra andra personer förmånen att under den första timmen resa tillbaka ungefär 90 år i tiden. Till en tid då dinosaurier befolkade jorden och kvinnlig rösträtt fortfarande var ett ämne för diskussion i Sverige.

Daniel Kaplan, denne superentreprenör, var reseledare. Mannen, myten, legenden som skapat Tradera, och tydligen ett fyrtiotal andra mer eller mindre framgångsrika företag, målade med breda penseldrag upp bilden av sig själv som en framgångsrik, superintelligent, lagom pantad, högpresterande, risktagande, arbetsknarkande, lönnfet före detta elitidrottare som ingen kan hata. Han är en businessman. En businessman helt utan talang för att föreläsa.

Men det är klart att alla vill höra vad han har att säga! Han har ju tjänat högar med pengar. Massor av pengar. Massor.

Och det var OMX och Accenture och åttiotimmarsveckor och nyemissioner och riskkapitalister och fordonsindustrin och synergieffekter och konkurser och bonusar och framgångar och misslyckanden om vartannat. Tusen efter tusen telefonsamtal, morgonmöten klockan fem för att få en ”running start” på dagen, uppskjuten pappaledighet och 250 resdagar per år borta från frun sedan 23 år som tydligen jobbar för länge på jobb hon inte trivs med.

Och han har gjort alla fel man kan göra, men det har gått bra ändå. Som när han anställde den där vad-det-nu-var-chefen som var ”jävligt het” vad han kunde minnas. Hon som var totalt värdelös men övade upp sig på 30 av hans miljoner och idag är chef för Google Sverige.

Och man måste bestämma sig, lägga upp planer och sedan skita i dem och bara köra. Hoppa på tåget. Ta tillfället i akt och vilja tillräckligt mycket. Bestämma sig och vilja, det måste man och det är kvinnor dåliga på. Extremt dåliga. De tror dessutom att de är dåliga själva, att de inte kan och inte duger och det kommer man ingenstans med här i världen.

Tjejer liksom bara ”näääj, jaaaa kan inget, ja har ju bara varit chef för tjugo innan och jag var ju kanske inte riktigt chef utan mer projektledare, inte kan jag leda företag, inte lilla jag inte”. Med en sådan inställning är det klart att det går åt skogen.  Medan killarna kommer och kan inte ett skit, men tror att de kan det och då går det bra.

Så är det.

Så nu har Daniel slutat tro på femtio procent av jordens befolkning som ledare och anställer inte tjejer som företagsledare längre.

Stående ovationer (not) och så kaffe och en fralla på det.

Efter pausen kom förmiddagens enda kvinnliga fägring, moderatorn Lydia Capolicchio, upp på scenen för att påannonsera nästa talare samt meddela följande förtydligande från herr Kaplan med anledning av att det kommit upp frågor om hans inställning till kvinnor och företagande:

Han menar att den optimala åldern för att starta företag är ungefär 33 år. Då är man inte för ung, utan har lite erfarenheter med sig i bagaget. Samtidigt är man inte så gammal att man inte orkar någonting. När man är 33 år så är man så att säga ”mitt i livet” och då blir det kanske naturligt så att kvinnor inte kan prioritera karriär på det sättet som krävs för att göra business. Daniel ville därför förtydliga att yngre eller äldre kvinnor skulle kunna gå bra.

Oh att få vara Lydia och stå och försvara och förklara en sexistisk, korttjock, rik mans unkna inställning inför över tusen personer! Vilken ynnest.

Daniel lämnar ju onekligen en del frågor obesvarade. Det första jag tänker på är så klart om de trettiotreåriga kvinnornas barn alla är faderslösa. (För jag förmodar att det är barnafödande kvinnor ägnar sig åt ”mitt i livet”.) Får kvinnorna barn med varandra eller hur hänger det ihop? Och går det verkligen bra med yngre kvinnor? Är inte de för oerfarna? Och äldre kvinnor, är inte de så gamla att de inte orkar någonting? Och den dåliga självkänslan som var så förödande för karriären, gällde den inte alla kvinnor, oavsett ålder?

Resten av förmiddagen gick i något bättre tongångar, även om Per ”Odd Molly” Holknekt menade att kvinnor finner sig själva snabbare än männen eftersom de föder barn och Yngve ”Ishotellet” Bergqvist tyckte att det var extra härligt att vara chef på jobbet när Naomi Cambell kom dit och blev fotad naken i en Absolutflaska av is.

Gubbväldet. Detta eviga gubbvälde. Visst har vi allmän rösträtt, men vad har vi vunnit i övrigt? Det finns fortfarande fler ledamöter som heter Göran i svenska bolagsstyrelser än det finns kvinnliga ledamöter i de samma. Göran alltså. Göran och Daniel. Rena rama Jurrasic Park.