Det går inte att undvika att då och då bli lite sentimental över föräldraskapet. Oavhängigt om det är fars, mors eller kanelbullens dag så svindlar ibland tanken på att jag är mor och att mina barn är barn till just mig.

I snart sex år har varje dag av mitt liv varit en liten pusselbit i ett barns barndom. Den tanken är så märklig. Att det som händer just nu är Alvins och Signes uppväxttid, den tid de som vuxna kommer att tänka tillbaka på med en alldeles speciell känsla. Förhoppningsvis en bra känsla för det mesta.

När de minns hur deras mamma doftade så är det min doft de minns. När de tänker på hur de blev tröstade när de slagit sig är det mina händers smekning mot deras ryggar de tänker på. Sånger de minns har jag sjungit med dem. Leksaker de älskat har jag köpt till dem. Kläder de skrattar åt har jag valt och de foton de ser dem på har jag tagit.

När de tänker på hur de lekte sig svettiga med kompisar, medan de vuxna satt och drack kaffe och pratade obegripligheter, så är det våra kvällar med vänner de minns. När de berättar för andra om hur arg deras mamma kunde bli så är det mina dåliga dagar de berättar om. När de minns orättvisan över det de inte fick göra, som alla andra kompisar fick, då är det mina gränsdragningar de tänker på. Alla prylar de aldrig fick är sådant som jag inte köpt.

När de minns stoltheten över att för första gången få cykla ensam till en kompis så är det mitt beslut som ligger bakom. Mina ögon som på avstånd såg varje tramptag de tog på vägen dit.

Den famn som burit in dem sovandes från bilen sena kvällar är min. De händer som klätt dem och fött dem och ibland tagit dem för hårt i armen är mina. Det knä de kivats om att sitta i är mitt och den näsa som ideligen velat dra in deras doft är min. Mammas mat är min mat och chokladbollar rullar de i pärlsocker i en kaffemugg därför att jag lärt dem det.

Det som kommer att kännas tryggt och bekant för dem är sådant som jag valt. Det de känner osäkerhet och kanske nyfikenhet inför är sådan som jag valt bort. Mina egna rädslor kan lätt bli deras och min trygghet blir ett med dem. Den kärlek jag ger dem idag blir grunden de står på imorgon och allt jag gör spelar roll för fler än mig själv.

Vilket ansvar. Vilken ynnest. Vilket privilegium. 

 

jessica

12 november 2012 20:40

Nu fick du mig att gråta igen. Du skriver så fint.

Lina

12 november 2012 20:45

Tack.

 

Lotta

13 november 2012 17:32

Jag fäller också tårar, så fint skrivet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...