En vän till mig är gravid. Hon har två barn sedan innan och det yngsta var inte friskt när det föddes. Det har varit många turer fram och tillbaka de senaste åren och det är det fortfarande, även om det mesta är bra och friskt och roligt.

När jag fick veta att det var en liten trea på väg blev mitt gensvar snabbt och spontant: ”Du är galen.”

Jag och mamman har så klart pratat om det här innan, tanken på att skaffa fler barn. Eller ja, vi har egentligen inte pratat särskilt mycket om det, vi har bara vetat hur vi tänker, hur vi känner. Hur det känns att på ett påtagligt sätt ha fått erfara att det inte finns några garantier, att olyckan kan drabba alla. Urskiljningslöst. Jag lovar, det är inget som får en att vilja rusa in i bebisverkstaden precis.

Men nu var det alltså just det hon gjort, ja inte rusat kanske, men efter noga övervägande tillsammans med sin man beslutat att skaffa ett tredje barn. Och jag blev glad för deras skull. Glad och avundsjuk. Avundsjuk för att de vågar.

Jag och Fredric har ända sedan vi bestämde oss för att försöka få barn tänkt att vi vill ha just två stycken. Det känns rimligt. Det känns bra. Två händer, två barn. Två ögon, två barn. Hur nu det skulle hjälpa förresten. Det går ju ändå inte att hålla båda i blickfånget samtidigt, om man inte är rejält vindögd.

Ja, hur som helst så tänkte vi redan innan Signe kom till oss att det inte skulle bli några fler barn efter henne. Men när hon väl gjort sin dramatiska entré blev det så definitivt. Inga fler barn. Aldrig mer. Aldrig. Jag utsätter inte mig själv och min familj för en sådan risk igen. Jag är rädd att förlora barnet, att det ska vara sjukt, skadat eller födas extremt tidigt. Jag är rädd att vattnet ska gå i förtid så att jag får ligga på sjukhus veckor i sträck och inte få träffa mina barn. Jag är rädd för en repris utan lyckligt slut.

Och plötsligt känns det inte som mitt eget val att inte försöka få fler barn än de två jag redan välsignats med. Istället är det rädslan som valt åt mig. Oron som styrt mitt liv. Ängslan som definierat mig.

Jag hatar den känslan. Känslan av att vara livegen under rädslan och låta oron få bestämma. Så vill jag inte ha det! Jag vill bestämma själv. Men hur backar jag tillbaka? Hur återtar jag beslutet om att inte skaffat fler än två barn från oron? Jag begriper inte det.

Sådant behöver i alla fall inte du fundera över mer, min vän. Du vann över rädslan, tog kontrollen över din oro och fattade ett beslut. Ett fantastiskt sådant. Sedan förstår jag så klart att oron inte kommer att låta den här graviditeten gå obemärkt förbi. Visst kommer du att oroa dig. Massor. Men:

Fuck oron! Den är störd i hela jävla hjärnhelvetet, som jag tror att du själv så målande hade uttryckt det. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...