Eller - vi hade i alla fall tur med vädret.

Åter efter dagar i den norska fjällvärlden kan jag bara konstatera att vädret var i stort sett det enda vi hade tur med. Eller, förresten… Trafiken var rätt så okej med och tur är väl det när man reser hem med en son som kräks i ICA-kassar och en dotter som bajsar löst ända upp över magen.

Japp. Magsjukan, vår värsta ovän som vi lyckats undvika under hela Signes livstid kom ikapp oss i utlandet. Och det var ingen snäll variant heller. Den arbetade på bred front man kan säga och det som skulle ha blivit fyra dagar av avkoppling blev i det närmaste sömnlösa. Suck.

Jag och Fredric verkar i alla fall ha klarat oss undan den giftiga bacillen och utmanar just nu ödet genom att äta möglig ost som rest med oss hela vägen hemifrån, till Hemsedal och så tillbaka igen. Det var inte direkt läge för ost och kex i hyttan om jag säger så, men ikväll frossar vi i grönmögel och blåmögel och vitmögel och allehanda andra mögelarter. För någon i huset måste ju äta. Signe gör det inte.