Fredric pratade med en ny arbetskamrat häromdagen. En man i femtioårsåldern, vi kan kalla honom Klunsen. På något sätt kom de in på Signe som samtalsämne och Fredric berättade om hur tidigt hon fötts men vilken fantastisk tur vi ändå haft som klarat oss så bra. Att vårt lilla mirakel har sicksackat sig mellan, infektionsrisker, lungsjukdomar, hjärnskador, hjärtfel, tarmproblem, ögonsjukdomar och allt annat otrevligt som barn födda i vecka 26 kan drabbas av, och kommit ut oskadd på andra sidan. Hon är frisk och fin, utan defekter, normalt utvecklad och helt fantastisk.

- Mjaaa, sa Klunsen. Men du vet att är hon född så tidigt så är ju faran inte över än. Än kan mycket hända.

Eeeeh, ja ha. Tack för den du arbets-”kamraten”. Maken brydde sig inte om att plocka upp tråden utan avslutade samtalet och gick vidare i livet.

För vi har gått vidare. För oss är frågan om Signes tidiga födelse i det närmaste överspelad. Visst, hon är för tidigt född. Hon kommer att vara mindre än sina jämnåriga kamrater under några år framåt och behöver kanske lite längre tid på sig för att utvecklas, men utöver det så är hon som vilken unge som helst. Så tycker vi, men vi får uppenbarligen inte medhåll från alla.

Häromdagen fick vi det nedslående men väntade beskedet från vårt försäkringsbolag; de vill inte försäkra Signe. Hon tillhör en riskgrupp och sådana befattar de sig inte med utan hälsar oss och våra pengar välkomna tillbaka ett år efter Signes skolstart. De säger sig ha gjort en individuell prövning men har uppenbarligen inte tagit hänsyn till några fler faktorer än att vår dotter kom till världen i förtid. De har inte begärt in några journaler som ger information om hennes specifika historik utan hänvisar endast till att vi angett prematur födelse i hälsodeklarationen.

Jag håller naturligtvis med om att en så tidig ankomst innebär stora risker för ett barn. Det kan dö. Om det inte gör det utan överlever övergången från moderliv till uteliv, klarar sig från dödliga infektioner och blodförgiftningar så kan det drabbas av en eller flera av de sjukdomar och skador som jag nämnt. Men det gjorde inte Signe. Hon lever uppenbarligen och hon är frisk.

Jag vet att det pågår en aktuell debatt om försäkringsskyddet för just tidigt födda barn efter att SVT:s Plus haft uppe frågan. Läs gärna mer om det här. Konsumentombudsmannen har efter TV-programmet valt att gå vidare till domstol för att få det prövat om det verkligen är i linje med försäkringsavtalslagen att neka barn försäkring bara med hänvisning till låg födelsevikt. Åh vad jag hoppas att KO vinner det målet! För som ni också kan läsa på Plus hemsida så visar studier att 80 procent av de extremt tidigt födda barnen är fullt friska. Jag vet inte hur det ser ut i den grupp av barn som fötts i normal tid, men det låter väl inte otroligt att ungefär tjugo procent av de barnen också är drabbade av astma, diabetes, krupp, olika former av allergier eller andra mer eller mindre allvarliga sjukdomar. Ändå särbehandlas de prematura barnen av försäkringsbolagen långt upp i skolåldern och klumpas ihop i en riskgrupp som per automatik får avslag på alla ansökningar om barnförsäkring. Vilket hyckleri!

Jag skickade ett mejl till vårt försäkringsbolag innan vi ansökte om barnförsäkring hos dem. Jag frågade rakt ut om det var någon idé att ens ansöka. Lite barnsligt kanske eftersom jag visste att det verkliga svaret på den frågan var nej men att de aldrig skulle våga vara så ärliga. Det korta och politiskt korrekta svaret jag fick var att jag naturligtvis hade rätt att ansöka, att de alltid gjorde en individuell prövning av varje ärende, men att de inte kunde ge några besked i förtid. Så vi ansökte, var så ärliga vi kunde i hälsodeklarationen, berättade om Signes matproblematik men underströk samtidigt att hon var undersökt på längden och tvären, flera gånger om och vid varje tillfälle funnen fullt frisk. Beslutet, som vi kan överklara om vi anser att försäkringsbolaget ”missförstått” något, ger mig ingen som helst anledning att tro att de läst längre i vår redogörelse än de första uppgifterna om födelsevecka, längd och vikt. Det där med att hon är fullt frisk har uppenbarligen gått dem förbi.

Jag försöker samla kraft och funderar på om vi ska gå vidare och i så fall hur. De uppger som sagt att vi kan överklaga om vi upplever att de missförstått något, men det kan jag ju inte säga att de har. Den enda anledningen till avslaget är att Signe är för tidigt född och den uppgiften stämmer, inte tu tal om det. Sedan är så klart frågan vilka efterverkningar det kommer att få i framtiden.

- Förmodligen minimala, säger vi och forskningen.

- Förmodligen omfattande, eller i alla fall för stora för att vi ska vilja betala för dem, säger försäkringsbolaget.

Vi får väl se vem som har rätt. Vi eller Klunsen.

Jag var nere på BVC nyss. Kikade bara in som hastigas för att få lite nya förband till det förbannade såret på magen som inte vill läka ut ordenligt.

Vad jag vill säga om det är att vår BVC-sköterska är fantastisk. Hon är ny sedan i somras och kom precis in i bilden när Signe börjat äta. Hon hade så klart fått en maffig redogörelse från sin föregångare och var väl insatt när vi sågs första gången. Och när jag berättade att Signe hade börjat äta sedan sist så blev hon så glad. Liksom glad på riktigt fastän hon inte kände Signe. Hon har själv tvillingar som föddes för tidigt och har jobbat med barn på sjukhuset där Signe spenderade största delen av neonataltiden. Hon känner Signes läkare där, dr J som tycker att Signe är toppen, punkt slut. Sköterskan tycker också att Signe är toppen och, nu kommer det jag skulle komma till, föreslog inte ens en vägning när vi kom dit idag. Jag ÄLSKAR henne för det. 

Vi kom dit för såret, inte för att Signe är liten, äter lite, har ätit lite, borde äta mer, borde vara större, inte är tillräckligt kraftig eller dylikt. Vi kom dit för att få plåster och det fick vi. Varken mer eller mindre, inga kontroller, menande blickar, hummanden, kurvor, måttband eller annat ångestframkallande.

Signe fick dessutom applåder när hon visade sina nya skills och promenerade runt i rummet som vilken stor liten tjej som helst. Hon matade även sköterskans dockor. Jag döööööör förövrigt av gullighetsöverdos varje gång hon gör det. Matar dockor alltså, eller nallar med för den delen… Hon kan mata dem med sked, mugg eller nappflaska och gör samtidigt ett litet smackande ljud med munnen som är så gulligt att mitt hjärta vill brista. Det är så stort att hon, denna lilla varelse som själv bara kunnat äta i dryga halvåret, matar andra. Att hon fattat grejen, köpt konceptet, anammat tänket. Det är stort och fint. Och det är Signe med. Stor och fin, fast liten.

Vi drog iväg på en lillsemester så här i efterdyningarna av nyåret. Malmö blev målet, vilket förvånade alla inklusive oss själva. Vi har inga band till staden, det var i det närmaste storm där när vi åkte hemifrån och i media framstod denna rikets tredje största stad som rena Mexico City med dödsskjutningar i parti och minut. Vad fanns det för anledningar att inte åka dit liksom?

Jag kan meddela att Malmö i januari inte alls är så illa som man kan tro, inte för oss utan samröre med den undre världen i alla fall. Blåsigt visst, men det finns som bekant inget dåligt väder för den som är rätt klädd (eller håller sig inomhus). Vi har promenerat, gått på museum, promenerat igen, bowlat, sovit alldeles för lite i de sköna hotellsängarna eftersom vi uppenbarligen har barn som inte är gjorda för att sova borta, ätit god mat på mezerestaurang, ätit mindre god mat på känd hamburgerrestaurang och känt oss som en rätt så fri och ledig, vanlig familj.

Det går inte att låta bli att gång efter annan tänka på hur fria vi är utan sondmatningen i våra liv, utan de ständiga kräkningarna. Det är underbart. Samtidigt är det fortfarande svårt att vara på resande fot med Signe. Hennes matintag är så skört och några dagar med hejsan-svejsan-matrutiner, som det blir för de flesta som är ute och far, funkar inte riktigt för henne. Eller, rättelse, det funkar inte riktigt för oss. Alvin äter ju i princip lika dåligt som Signe sådana dagar, men det har vi inga problem med eftersom vi vet att han har goda marginaler och snabbt kommer att ta igen det han eventuellt förlorat. Så känner vi inte riktigt för Signe. Inte än. På det sättet är det skönt att vara hemma igen. Här finns både sov- och matrutiner som funkar för alla inblandade och känslan när vi sitter vid vårt eget köksbord och äter pastagratäng, alla fyra, är så tillfredställande att jag nästan får tårar i ögonen.

Borta bra men hemma bäst, helt enkelt.

Vi tog en tur genom Bo01-området en av kvällarna i Malmö, riskerade allvarlig nackspärr när vi stirrade upp mot Turning torsos topp och bligade ogenerat in genom panoramafönstren i bostadsområdet. Vilket otroligt märkligt sätt att bo på, säger jäntan från landet. Terrarium mot terrarium. Som boende erbjuds du lika mycket privatliv som ormarna på Skansen och kreativiteten formligen flödar när det gäller olika metoder för avskärmning – rullgardiner, jalusier, frostade rutor, insynsskydd. Trots det är varje vardagsrumsfönster ett vykort rakt in i familjens privatliv och ett koncentrat av den goda smak som råder i hemmet. Här finns rimligen inget utrymme alls för prydnadstallrikar på väggarna, vitrinskåp i antikbetsad furu eller puffiga gardinuppsättningar i hemtrevligt, småblommigt tyg mot rutig botten. Nej här är Georg Jensen kung i landet Norrgavel nästgårds Lilla Åland och drottning Marimekko har String och Myror i brallan där hon vilar med Carl Malmsten på Hästens ängar. Fatboy och Howard bildar någon slags Cult med Bang Olufsen medan Kasthall ligger utmattad i hallen och får first aid från en Kitchen aid i rosa, rostfritt eller rött.  

När vi går tillbaka till bilen känns det helt rimligt att Plastikkirurgiska institutets toppmoderna residens ligger tryggt förankrat vid den vridna skyskrapans fot. För vem kan ådras med värdighet i terrarium som byggts för att visa världen vad god smak är?

Nu tror ni kanske att jag är värsta drama queenen som liksom ”nä jag tänker minsann inte skriva mer om ingen bryr sig om att tala om varför”. Som när man var liten och bestämde sig för att aldrig, aldrig någonsin prata med mamma igen för att hon bara var den dummaste i hela världen och minsann skulle få böna och be för att man skulle yppa ett endaste ord till henne igen. Det där höll väl aldrig särskilt många minuter men så är det alltså inte nu, det har bara varit fullt upp helt enkelt. Men jag måste ändå erkänna att resultatet av min lilla invite varit lite nedslående. Närmare sexhundra läsare sedan jag skrev inlägget och bara tre av dem kunde komma på anledningar till att det de läste borde fortsätta skrivas. Det får väl ändå klassas som någon form av flopp.

Hur som helst så spelar det ingen roll. Natten efter att jag skrivit inlägget så låg jag och funderade och kom fram till följande:

Anledning ett, två och tre räcker för mig. Jag vill skriva, jag kan och det känns bra att göra det. Mer pretentiöst än så behöver det inte vara. Jag behöver inga ädla föresatser för att ta en liten bit av det stora vida nätet i anspråk, inga föreställningar om att jag hjälper andra, bidrar till en bättre värld, sprider glädje eller annat vackert. Inget mer än att det känns bra för mig, för mig, för mig.

Om denna egotripp sedan kan ha positiva bieffekter så må det vara hänt. Alla sådana, så som Benjamins skifte från sondmatning till flaskmatning, är liksom mer än jag någonsin kan be om.

Så är det.

Vi har hälsat 2012 välkommet och Signes nyårslöfte var att börja promenera på allvar (förövrigt samma löfte som hennes far avgav så nu kan de  ge sig ut på turer tillsammans och samla kilometer. Jag vet vem jag skulle satsa pengarna på). Även om hon har kunnat gå ett bra tag så har hon liksom inte kommit igång ordentligt. Hon har varit lite skraj helt enkelt. Men, på nyårsdagens morgon så såg jag plötsligt i ögonvrån hur Signe kom gående till sängen där jag log och drog mig. (Jag har inte lovat något.) Bara så där. ”Nytt år, nya möjligheter”, tänkte Signe.

En helt annan sak: Min andra unge har aldrig haft några som helst problem med mat. Han älskar allt och äter precis lagom mycket. Bara för att ni ska få en liten uppfattning om hur bortskämda vi var innan Signe kom så kan jag berätta att det lät så här vid dagens lunch:

- Mmmm, vad är det här?

- Janssons.

- Åh gott. Och så fisk också! Är det lax?

- Ja.

- Jag gillar lax jättemycket. Men dom här, vad heter dom?

- Brysselkål.

- Mmmm, brysselkål, det är mina favoriter.

Och så åt han upp nästan allt och tog om av brysselkålen. Det är bara att hoppas på att lillasyster tar intryck.