Aaaaaahhhhh! Jag är på så fruktansvärt dåligt humör att jag måste få skriva av mig lite. Kanske känns det bättre då, om jag får avreagera mig här istället för att gå och önska olycka över en viss småbarnspappa som jag just nu vill släpa genom staden i stortårna.

Alvin älskar att cykla. Han har trampat sig fram på jorden sedan han var två år och kallades för "den lille cyklisten" på sitt första dagis. Jag tror förresten att han bara var 20 månader när han började cykla trehjuling.

Nu har han vuxit så mycket att det är dags att uppgradera sig från 16 till 20 tum och förra helgen gjorde vi det stora misstaget att gå in i en riktig cykelaffär och titta. Big misstake. Huge! Man ser ju olika på saker och ting här i världen, men i alla fall jag tycker att 3000:- är alldeles för mycket för en cykel till en sexåring. Även om den är jättefräck, aluminiumlätt och har tre växlar. Det var med andra ord en väldigt besviken sexåring som promenerade ur affären.

Men - en rådig mor finner naturligtvis på råd, dammsuger begagnatmarknaden och finner en lika fräck, lika lätt och just precis lika växlad cykel, fast ett par år gammal. Pris: 2000:-. Jag mejlar säljaren och informerar om att en sprillans ny cykel kostar 3000:- och att hans pris därmed känns lite högt. Kan 1500:- vara av intresse? "Helt ok!" lyder svaret.

Jag meddelar att vi gärna vill komma och titta på cykeln och får då veta att han är bortrest till fredag. "Då kommer vi gärna på fredag. Säg en tid så kommer vi."

Alvin tittar på bild på cykeln och är spänd av förväntan. Hans alldeles egna cykel med växlar. Och dödskallar. (De där skallarna kunde jag gärna vara utan, men jag har resignerat efter sex års nednötning.)

Så imorse ser jag att jag fått ett mail. "Tyvärr. Igår var det en som köpte cykeln osedd!"

Jag blir så arg att jag nästan vill grina och svarar: "Okej. Då har jag en väldigt ledsen sexåring att ta hand om här. Jag trodde att vi var överens eftersom du accepterat priset. Du kanske ska fundera på att ha ett annat förhållningssätt än bilförsäljarens när du säljer saker till barn."

Just idag hatar jag konsumtionssamhället mer än vanligt. Min första tanke blir att vi väl får köpa den där svindyra cykeln ändå. Vår ekonomi skulle inte gå under av det, inte på långa vägar, men så tänker jag ett varv till och känner att jag vägrar! Det är sjukt hur mycket pengar vi förväntas lägga på barnen. Vad sänder vi för signaler till våra barn när allt vi köper ska vara sprillans och tipptopp och exklusivt? Vad sänder vi för signaler till varandra? Hur skruvar vi inte upp tonen familjer emellan när alla ska ha egen gigantisk studsmatta, barnkalas på lekpalats och en dator per familjemedlem?

Nä jag vägrar! Då får Alvin hellre vara ledsen en liten stund, för sånt är livet. Man får inte allt man vill ha på stört och det är förbjudet att släpa småbarnspappor genom städer i stortårna.