Jag har inte bröstcancer. Idag vet jag det med säkerhet.

När jag gick in i hissen, på väg upp till mottagningen där mammografen väntade, mötte jag min egen spegelbild. Plötsligt slogs jag av tanken ”Tänk om det här är sista dagen i mitt liv som jag känner mig frisk.”

Jag har inte känt mig särskilt orolig egentligen, det nära halvår jag väntat på att vårdcentralens remiss skulle omsättas i praktik. Precis som distriktsläkaren där har jag själv inte kunnat hitta någon distinkt knöl i bröstet utan mer en diffus knölighet som jag plötsligt blev osäker på om den var normal eller inte. Remissen till bröstmottagningen gick iväg mest ”för säkerhets skull” och även om cancerfantasierna blommat ut ohämmat vid några tillfällen, har jag för det mesta kunnat hålla det ifrån mig.

Jag har försökt tänka att det hela handlar om att jag ska få ett ok på den där knöligheten. Att jag ska få veta att den är helt normal så att det är först om det skulle dyka upp annat knöligt som jag behöver oroa mig.

När mammografen gjort sitt fick jag sitta ner i väntrummet igen. En kvart senare ropades mitt namn upp och jag fick följa med en sköterska som visade in mig i ett rum hon kallade för ”ultraljudsrummet”. Jag hade fått veta innan att ultraljudsundersökning kunde komma att utföras om det fanns några oklarheter kring röntgenbilderna.

Plötsligt blev luften tyngre att andas. Plötsligt kändes det som en väldigt dålig idé att inte ha berättat för någon var jag var. Plötsligt kände jag mig väldigt ensam.

Varför berättar man inte för någon att man går runt och funderar på om man har cancer? Det har jag tänkt på en del tidigare. Nu vet jag.

1. För att man inte orkar med andras oro.

2. För att man inte vill framstå som en pjåskig typ.

3. För att man inte orkar höra "Det är nog inget farligt ska du se."

4. För att man inte orkar med mer oro än sin egen.

5. För att man tänker att andra inte heller orkar med mer oro än sin egen.

Så kom läkaren som skulle utföra ultraljudet in. ”Röntgenbilderna ser bra ut, men vi tittar lite extra för säkerhets skull.”

Han tittade lite extra, sa ord som ”normalt”, ”vanligt” och annat vackert. Och så fick jag gå. I hissen ner såg jag min spegelbild på nytt och ville krama den.

Jag hämtade barnen tidigt på dagis, drog in deras doft i näsan och ville gråta men lät bli. Jag ringde mamma och syster och berättade lite i förbifarten att jag inte hade cancer. Jag berättade för Fredric när han kom hem, högst odramatiskt och i samma anda som jag berättade om mitt tandläkarbesök i förra veckan.

Efter middagen fick jag ett utbrott över blodapelsiner på en diskbänk och det är väl ungefär så långt jag kommit i min känslobearbetning.

Idag vet jag med säkerhet att jag inte har bröstcancer. Imorgon seglar jag ut i ovissheten igen.