Riktiga bloggare fotar ju maten. 

Blä. Den här dagen kunde jag minsannemig ha varit utan. Så mycket gnäll och gnat och grinande har jag sällan hört på en enda dag.

Signes hela kropp har fullkomligt exploderat av koppor och hon är febrig och snorig och dan. Det kliar och hettar över hela kroppen och vi får inte ge medicin. Mat har inte heller varit en enkel fråga eftersom hon inte verkar vilja ha något salt i munnen. Kanske har hon koppor även där. Till lunch och middag blev det därför en Signe-special; fyllningen från ett tjugotal Ballerinakex. Hon har suttit där i sin matstol, gnuggat ryggen mot stolsryggen för att komma åt det värsta kliet, och snyftande slickat nougatkräm med omsorg.

Jag tycker så synd om henne som inte kommer undan klådan. Hon har badat sex gånger idag för att få lite lindring och förströelse. I diskhon i köket, i balja i duschen och i diskhon i tvättstugan. Hon har lämnat sjöar av vatten efter sig i varje rum och använt nog med handdukar för att fylla en hel tvättmaskin.

Efter varje bad har vi pudrat henne med potatismjöl från topp till tå, satt på blöja och skakat i extra mjöl i den för att ge lindring för fram- och bakstjärt. Stackars Signe och stackars oss.

Ja, alltså, jag är ledsen men mitt liv har inte alltid ett rosa skimmer över sig. Annars så läste jag att det är de bloggarna som går bäst nu. ”Feel good-bloggarna”. Som den här tjejen, som har en alldeles fantastisk blogg och är jätteduktig och framåt och driven och allt, men som aldrig har en riktigt dålig dag. Även om hon vaknar upp krokig som ett S av ryggskott så räcker alltid kärleken till livet, familjen, dyra saker och ost till för att ge guldkant på även den dagen. Eller den här tjejen som kan renovera smakfullt och effektivt som få och aldrig har för lite energi för att ta tag i ännu ett projekt. Maken är alltid lika sugen som hon på att riva en vägg till och barnen hänger med av bara farten.

Så har alltså inte jag det. Det här blir väl en ”feel bad-blogg” då. Om du inte var sur och vresig innan så blir du det garanterat när du gått in här. För hemma hos oss sitter en mamma med ballerinakexfyllningskladdiga byxor och potatismjöligt linne i en kexsmulig soffa och önskar att barnen ska gå och lägga sig och maken försjunka i Facebookspel och Discoveryserier så att hon får gå undan och se en film all ensamhet. En film som ingen annan i huset vill se eftersom den varken är på svenska eller engelska och inte innehåller superhjältar eller biljakter.

Tyvärr verkar det dröja eftersom slurken med Ipren som jag till slut fick i Signe verkar ha gjort susen och hon just nu rusar runt som ett jehu på nedervåningen, slänger ut pusselbitar över golvet, står på huvudet och är allmänt uppeldad och glad.

I’m sorry baby, men det är too late. Den här mamman har inget mer att ge.