Jag blev nästan lite äcklad över mig själv när jag läste föregående inlägg. Allt låter så slajmigt nöjt.

Tjoho! Jobbet är bra och kul, kul, kul! Och när jag inte jobbar så är jag föräldraledig på ett fantastiskt sätt. Grymt! Å så har jag fått ”möjlighet att prova nya spännande uppgifter”. Herregud! Skriver jag min egen platsannons? Man kan ju nästan tro det men strunt i det och tjolahopp för nu ska Signe börja på förskola i världsklass. Ta-daaaaa!

Inte så att man ska vara negativ och tjurig för att gå hem hos mig. Nej, men jag är lite allergisk mot folk som alltid och osorterat lyfter fram hur fantaaaaaastiskt allt är. Ni vet vilka jag menar. De där som har uuuunderbara boenden i suveräna områden som de köpt för kanonpris och som går till världens bästa jobb varje dag, droppar av högintelligenta barn på oöverträffat pedagogiska förskolor på vägen dit och lunchar fantastiska luncher med kanonkollegor. De gör alltid rätt val, lagar god mat som de köper perfekt matchat vin till och har lyckade fester till vilka de bjuder både släktingar och goda vänner vilka alla har spännande, statusfyllda arbeten. De har snärjt den perfekta partnern som de gärna reser iväg på långa semestrar tillsammans med. Gärna i en trång segelbåt, som så klart inte alls är trång utan bara gemytlig och charmig. Och på semestern älskar alla barnen sina flytvästar som är tillverkade i ett överlägset material och mamman och pappan höjer inte rösten mot varandra en enda gång. För vad har man att bråka om när allt är så uuuunderbart?

Mja. Jag är skeptisk.

Vi vet väl allihop att verkligheten aldrig är så genomfantastisk. Huset är fint, man trivs där man bor men hade gärna byggt om hallen, bytt ut en och annan granne och byggt ett farthinder i storlek med Mount Everest så att idioter i 745:or förvånat skulle flyga halvvägs in i skogen nästa gång de racade förbi i 110. Jobbet är roligt för det mesta men tråkigt ibland och de arbetskamrater man inte älskar gillar man mer eller mindre mycket olika dagar på året. Diplomatiskt uttryckt. Man älskar sina ungar så att det gör ont men vissa kvällar kan klockan inte bli läggdags tillräckligt fort och man kan vid obevakade ögonblick komma på sig själv med att avundas väninnan som är singel och barnlös. Släkten är värst och bäst på en gång och folk jobbar med de mest märkliga saker. Eller så jobbar de inte alls. (Och allt sådant spelar väl mindre roll om man är just släkting eller vän. Då är det väl relationen som räknas, inte titeln.) Man är lycklig att det finns någon där när man sträcker ut handen till andra sidan dubbelsängen men drömmer ändå ibland om en ensam 90-säng utan relationstjafs. Semester är härligt men både semestergräl och semestersex hör till, det är en naturlag (lagen om verkan och motverkan) och sura ungar i en segelbåt kan man vara utan så man drar till Mallis och låter Bamse adoptera barnen istället. Det blir bra.

Känns jag mer välbalanserad nu?