I och med vattenkoppornas inträde i vårt hus så blev det inget besök på BVC den här veckan och vi vandrar vidare i ovisshet om Signes aktuella vikt och längd.

Den där ovissheten är något som sakta men säkert breder ut sig över våra liv. Från att ha haft koll på Signes hjärtfrekvens varje sekund, hennes syresättning varje minut, hennes vikt varje dag och hennes längd varje vecka så har kontrollerna glesats ut mer och mer. Innan visste vi exakt hur många kalorier hon fick i sig varje dag, vi bokförde hur ofta hon bajsade och försökte uppskatta hur mycket hon kräktes efter varje måltid. Det fanns inte mycket energi över till annat än att ha koll om jag ska vara ärlig.

När Signe började på dagis i våras fick jag en avrapportering vid varje hämtning om hur det gått och då med speciellt fokus på maten. Hur hade hon ätit? Hur mycket och vad? När vi nu kommit igång igen efter sommarlovet så har det blivit så att ingen av pedagogerna på Signes avdelning varit där vid hämtning och jag har inte fått någon rapport.

I torsdags när det inte heller fanns någon kvar som varit med under måltiderna så sa jag till att jag gärna ville veta hur det gått med maten. Eftersom ingen av de som var där kunde svaret med säkerhet så ringde de till en annan pedagog och frågade.

Jo då, det hade gått jättebra. Inte så mycket frukost, men en bra lunch hade hon fått i sig och en hel del av hennes energidryck. Jag visste att hon hade druckit en del av den där drycken även innan vi åkte till förskolan, så att hon inte var så sugen på mer frukost var inte konstigt. Summa: En bra dag.

Min tänkta strategi när vi väl kommer tillbaka till förskolan igen efter kopporna (vilket väl inte blir förrän strax före jul eftersom Signe inte visar minsta tecken på att ha blivit smittad samtidigt som Alvin) är att be om rapporter endast när det inte gått bra. Säger de inget så utgår jag från att det varit okej.

Det blir väl bra och så hoppas vi på att jag kan skippa de där rapporterna helt innan sommaren kommer.

Nä, nu ska jag återgå till vår helg i karantän. (Vem kom på en sjukdom som varar i över en vecka när barnet är piggt och glatt och hur leksuget som helst?) Efter att ha sökt efter sällskap med ljus och lykta slängde jag ut en desperat efterlysning på Facebook för ett par timmar sedan.  ”Hej alla vi känner. Vi lever i karantän och har det tråååkigt. Om det är någon som är orädd för vattenkoppor, god mat och trevligt sällskap så här en lördagskväll så är ni hjärtligt välkomna hit.” Vi får väl se om någon nappar…

Ha en trevlig helg!