Jag skrev för ett tag sedan om hur omöjlig Signe blivit att lägga. Från att glatt bara hysta henne i säng har vi fått stå ut med gråt och skrik och rymningsförsök varje kväll. Det har varit hemskt rent ut sagt. Hon har skrikit sig spyfärdig och haft en uthållighet som imponerat. När hon till slut somnat har det varit av ren utmattning och då har både jag och Fredric haft så ont i magen att vi också velat gå till sängs och dra något gammalt över oss.

Nu har vi hur som helst hittat en lösning sedan någon vecka tillbaka: Omsorgsfull nattning i vår dubbelsäng med både bok och gos och snutte. Vi har blivit levande nallebjörnar och hamnat i ett nattningsträsk som egentligen är emot mina principer.

Och jag är kluven. Jag vill egentligen att Signe ska kunna somna ensam, att hon inte ska behöva allt det här daltanet. Men samtidigt… Som jag njuter!

Vi tankar på närhetskontot jag och Signe, för när allt kommer till kritan så lägger vi på minus där. Fett minus!

Jag har aldrig fått amma Signe. Aldrig haft en snuttande, snusande, bökande dotter vid min barm. Jag har aldrig fått mata henne med flaska och burit runt en sugande, slurpande bebis i famnen. Jag kunde aldrig sova med henne bredvid mig i sängen när hon var bebis eftersom hon var bunden till en matningspump större delen av natten. Jag kunde knappt hålla i henne alls stora delar av hennes första levnadsår eftersom hon kräktes så mycket.

Vi ligger minus. Massa minus och en del av det som borde varit är förlorat, borta för alltid. Så är det, men under nattningen känner jag att vi tar igen lite, lite av det vi gått miste om. När Signe kryper nära, nära. När hon lägger sin lilla hand på min kind. När hon plötsligt slår ut med armen så att min näsa är nära att brista ut i blodvite.  När jag flyttar bort en decimeter för att få lite andrum och hennes lilla kropp omedelbart kommer efter. Som om det satt ett snöre mellan oss, som om vi satt ihop, som om vi hörde samman.

Och jag ligger där och hör hennes snuttande på den älskade trasan, känner andetagen djupna, ser kroppens små ryckningar när den sjunker in i sömn, låter min näsa stjäla lite av hennes doft och vet att jag är rik, oändligt förmögen och priviligierad som få.