Vi har nu återigen gått in i jubileernas tidevarv. Det blir visst så varje maj och juni numer. I år är det tvåårsjubileum som firas. I maj var det två år sedan vattnet gick. Idag är det två år sedan jag startade bloggen. Om knappt två veckor fyller Signe två år.

Men vänta nu! Vi firar ju ettårsjubileum också. I mitten på juni är det ett år sedan vi började med sondavvänjningen med hjälp av teamet i Graz. Juli är det ett år sedan vi matade i knappen för sista gången. I november är det ett år sedan vi tog bort knappen.

Så mycket att minnas. Så mycket att fira. Och så en del att vara ledsen över.

För er som inte hängt med hela vägen från början så lät det så här då…

Jag läser vad jag själv skrivit och tänker att jag var en annan då. Att livet var ett annat. Så mycket vatten har runnit under så många broar sedan dess, jag har mött så många människor, upplevt så mycket och känt så starkt att jag omöjligt kunnat komma ut i samma skick och fason på andra sidan. Jag säger inte att jag har blivit bättre, men kanske lite klokare, fast också bittrare, något segare och betydligt krassare och så mycket, mycket blödigare. Herreguuuuud! Jag lipar för allt nu för tiden. Jag som aldrig vattnat varken TV-soffor, biostolar eller bokblad med tårar får nu för tiden en klump i halsen när jag ser på Let’s dance. 

Så kan det gå. Så kan det bli. Sån’t är livet och det är bara att hänga med.

Nämen det här var väl upplyftande läsning.

Risken är liten, liten, pytteliten även om den förhöjs sex gånger om. Men ändå... Hu! Jag ska sluta läsa seriösa dagstidningar och lyssna på P1. Nu är det Damernas värld och Mix Megapol som gäller. Lättsamt ska det vara, lättsamt och utan eftertanke. Så får det bli. 

Idag blev Signe så vansinnig på Fredric när han inte serverade henne mat tillräckligt snabbt att hon höll på att gå upp i atomer. Enligt makens utsago var hon i det närmaste otröstlig när lunchen väl var serverad och att sleva in mat i det gapande gapet var omöjligt. Han fick istället ägna en kvart åt att lugna ner henne, allt medan maten kallnade, för att överhuvudtaget kunna få in henne något.

När hon väl var utfordrad återgick allt till det normala. Eller, förresten… Alltihop var väl normalt nu när jag tänker efter. Barn blir arga när de är hungriga. Barn blir arga när de inte får mat. Barn blir arga när de inte får äta när de själva tänkt sig. Signe med. Helt normalt. Äntligen.

Att fånga en kalasfin unge på en vettig bild är svårt. Att fånga två är stört omöjligt.

Klart man blir trött liksom...