Oro. Jag orkar inte med mer oro. Jag kan inte andas för all oro som fyller mitt bröst. Kan det inte räcka nu? Kan inte allt bara bli vanligt igen? Eller, är detta vårt vanligt? Är oro mitt nya normaltillstånd?

Signe har ont, hon har feber sedan igår kväll och hon vill nästan inte äta. Denna lilla, lilla kropp i smärta, feber och svält och jag kan inte andas. Sköterskan och läkaren på sjukhuset tycker att vi ska avvakta. Febern är inte skyhög och Signe är ändå vid relativt gott mod. Hon äter några smulor och dricker små munnar. Området runt operationssåret ser inte infekterat ut och hon svarar på den febernedsättande medicinen. Det är alltså inte akut men när jag ringer sjukvårdsrådgivningen tycker de ändå att vi ska åka in till akutmottagningen. ”Hon är ju så tidigt född.”

Så är det alltid när vi har kontakt med dem. Så fort de får veta att hon är extremprematur ändras tonläget och man liksom hör genom telefonluren hur de drar på sig silkesvantarna. ”Här gäller det att vara försiktig och ta det säkra före det osäkra.” Det har lett till flera besök på akuten som i efterhand visat sig helt onödiga och därför drar jag mig för att följa deras råd fullt ut. Akutmottagningar i influensa- och vattenkoppstider är trots allt inget att leka med. Vi tar timme för timme och håller koll på det lilla grynet. Sticker febern iväg eller om operationsområdet ändrar färg åker vi in.

Men det där med maten… Det kan ingen akutmottagning eller medicin i världen hjälpa oss med. Nu har hon inte ätit ordentligt på många dagar och jag får för mig att hon liksom smälter bort framför ögonen på mig. Hon har ju inget att ta av. Hon har verkligen inget att ta av.

Lilla, fina Signe. Bli frisk, må bra, ät, drick och var glad. Snälla. Snälla. Snälla.