So far so good, som man säger.

Idag blev hon helt galen när kvällsmaten inte slevades in tillräckligt fort i truten på henne. Jag jobbade på för högvarv och tror att vi slutade på närmare en deciliter ris och biff med smör och efter det lite katrinplommonpuré till efterrätt. Jag har nog sagt det förut men – HELT FANTASTISKT! Det går liksom inte att få in i huvudet. Det går inte att fatta. Det har gått för fort, är omöjligt att begripa. Hon äter.

Jag är så otroligt spänd på att åka till sjukhuset för invägning på måndag. Tänk om… Jag och Fredric går och klämmer på hennes små kinder och lår. Känns de inte lite tjockare? Kanske… Är inte magen lite rundare? Känns hon inte lite tyngre? Vågar vi hoppas?

När vi var på sjukhuset sist lovade vi att gå ner till BVC och kontrollväga henne mellan besöken eftersom det skulle dröja två veckor mellan dem. Det har vi struntat i. Ja, faktiskt. Det känns så pass bra att vi vågar det. Att lägga henne på en våg tillför inget och allt som inte tillför skalar vi bort. Det hade varit skillnad om vi kände en oro inför att hon tappade i vikt, då hade vi naturligtvis velat hålla bättre koll. Men även om hon kanske inte gått upp en massa så kan hon omöjligt ha minskat i vikt. Det känns omöjligt med den matlust hon visat de senaste dagarna.

Ja, nu är jag kaxig. Jag kostar på mig den.

Framgången har hur som helst en baksida och den sitter just där bak. Jag har ju skrivit tidigare om den glädje som ett rejält bajslass från lilla S kan uppbringa. Att magen fungerat har varit ett kvitto på att hela hon fungerar. Man kan väl säga att det glädjeämnet uteblivit kategoriskt sedan vi började vänja av henne från sonden. Förutom att proppa henne full med messmör och katrinplommon så hjälper vi henne så gott vi kan med mediciner och laxerande. Inte kul men nödvändigt. Förstoppning får helt enkelt inte sätta stopp för ätandet!

Förhoppningsvis ordnar det hela till sig när magen vant sig vid hennes nya, allsidiga kost, det måste det göra. Det kan ju tyckas som en skitsak men det är det inte. Hon kan bli riktigt dålig om inte tarmarna får jobba obehindrat och det främjar absolut inte matlusten.

Jag håller tummarna för att det stora A:et ska våga titta fram självmant och tänker att jag hur som helst hellre handskas med lite bajs någon gång i veckan än sölar med litervis av kräks flera gånger om dagen.

Vem har sagt att det är glamoröst att vara förälder?