So far so good, som man säger.

Idag blev hon helt galen när kvällsmaten inte slevades in tillräckligt fort i truten på henne. Jag jobbade på för högvarv och tror att vi slutade på närmare en deciliter ris och biff med smör och efter det lite katrinplommonpuré till efterrätt. Jag har nog sagt det förut men – HELT FANTASTISKT! Det går liksom inte att få in i huvudet. Det går inte att fatta. Det har gått för fort, är omöjligt att begripa. Hon äter.

Jag är så otroligt spänd på att åka till sjukhuset för invägning på måndag. Tänk om… Jag och Fredric går och klämmer på hennes små kinder och lår. Känns de inte lite tjockare? Kanske… Är inte magen lite rundare? Känns hon inte lite tyngre? Vågar vi hoppas?

När vi var på sjukhuset sist lovade vi att gå ner till BVC och kontrollväga henne mellan besöken eftersom det skulle dröja två veckor mellan dem. Det har vi struntat i. Ja, faktiskt. Det känns så pass bra att vi vågar det. Att lägga henne på en våg tillför inget och allt som inte tillför skalar vi bort. Det hade varit skillnad om vi kände en oro inför att hon tappade i vikt, då hade vi naturligtvis velat hålla bättre koll. Men även om hon kanske inte gått upp en massa så kan hon omöjligt ha minskat i vikt. Det känns omöjligt med den matlust hon visat de senaste dagarna.

Ja, nu är jag kaxig. Jag kostar på mig den.

Framgången har hur som helst en baksida och den sitter just där bak. Jag har ju skrivit tidigare om den glädje som ett rejält bajslass från lilla S kan uppbringa. Att magen fungerat har varit ett kvitto på att hela hon fungerar. Man kan väl säga att det glädjeämnet uteblivit kategoriskt sedan vi började vänja av henne från sonden. Förutom att proppa henne full med messmör och katrinplommon så hjälper vi henne så gott vi kan med mediciner och laxerande. Inte kul men nödvändigt. Förstoppning får helt enkelt inte sätta stopp för ätandet!

Förhoppningsvis ordnar det hela till sig när magen vant sig vid hennes nya, allsidiga kost, det måste det göra. Det kan ju tyckas som en skitsak men det är det inte. Hon kan bli riktigt dålig om inte tarmarna får jobba obehindrat och det främjar absolut inte matlusten.

Jag håller tummarna för att det stora A:et ska våga titta fram självmant och tänker att jag hur som helst hellre handskas med lite bajs någon gång i veckan än sölar med litervis av kräks flera gånger om dagen.

Vem har sagt att det är glamoröst att vara förälder?

 

Marie

22 juli 2011 22:46

Nä, bajs är verkligen ingen skitsak. Vår "normala" son som alltid haft god aptit hade ett il med hård mage när han var drygt ett halvår eller så. Vi blev så oroliga så vi for in på akuten... hur fånigt låter inte det i efterhand? Där konstaterade de bara att han var en välmående gosse som nog skulle bajsa tids nog. Med kiwi, päron, riktigt välmogna bananer, rapsolja, messmör och katrinplommon gick det till sig. Tror faktiskt kiwin var det som hjälpte bäst, kärnorna far rakt igenom och sätter fart på systemet tydligen. Annars är det ju bara för underbart att läsa om hur bra det går för er. Man häpnar dock över att sjukvåprden inte erbjöd er denna typ av behandlig, stackars alla barn som inte har föräldrar med er envishet, ork och mod.

 

Fröken Sandra

23 juli 2011 17:31

Håller med föregående talare om kritiken mot sjukvården, men också om kiwin. Gott och bra med snabba växlar i. :P
Jag njuter av att läsa om era framgångar med Signes ätande och hur tålmodigt och envist och beundransvärt har kämpat er fram dit ni är idag!
Stor kram på er och ha en fortsatt skön sommar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En hälsning från den alltid så lyckade, svala bloggfamiljen med genomglada, vackra barn och ett grundmurat kärleksfullt föräldraförhållande.   ...................................   Ja.... och så en från familjen som inledde julen med magsj...

Förra veckan var vi inne på en second hand-butik. Jag såg en fin tomtedräkt som skulle kunna passa en snartsjuåring och frågade Alvin om han ville vara utklädd på lusse. Det ville han, men inte till tomte. Han ville vara lucia. Jag sa okej och slog f...

För er som läste om vårt löparinitiativ kopplat till Musikhjälpen 2013 och tyckte att det var en bra grej - så här gick det. Eller, sprang det snarare...     TACK alla ni som bidrog. Ni ger mig hopp om mänskligheten. ...

Lucka #12: Tre kilometers promenad. Lucka #13: Tjugo meter lussetåg. (Okej jag hann inte träna under en dag då jag var extra tidigt på jobbet för att fixa lussefirande, jobbade, åkte hem tidigt för att hinna hämta på dagis och skola, handla och pre...

http://bossan.musikhjalpen.se/insamling/lonesome-runners?sent=success En mil. 44 varv. Hittills över 11 000 kr i bössan. Trött och nöjd.   ...